(Till dig ”Anna” som kommenterat mitt inlägg, jag har svarat så gott jag kan på dina frågor under din kommentar)
På tisdag har jag en föreläsning för 6-9:or, som är uppdelad på två föreläsningar. Det är ju lite drygt 1 månad sedan min förra föreläsning. Några dagar efter det, är det dags att dra till Uppsala för min hittils sista föreläsning som är inbokad. Den skolan har jag ju tidigare varit på och ska återvända till dom, de vill ha föreläsning inför alla elever denna gång. Många undrar hur jag vågar prata inför publik, när jag tidigare varit utfrusen. Jag skulle säga att det är en revansch nu, att äntligen alla lyssnar och tittar på mig, för innan var jag ju osynlig. Jag tar med andra ord igen mina tidigare år med hjälp av föreläsningen. Ju fler publik det är, ju tryggare blir jag faktiskt av att prata. Det hör ju också med mitt stora mål, att nå ut till så många som möjligt.
Den svenska lagen säger att alla skolor ska ha en handlingsplan mot mobbning och förebygga det. Ja, de flesta har en handlingsplan idag, men vilken skola följer egentligen den? Det är stor skillnad att ha en sån plan och att följa den. Det är så uppenbart att skolorna inte bryr sig om sin egen handlingsplan de skapat. Det är ju bara för att det ska se bra ut, utifrån att ha den planen. Vi måste ha civila kontrollanter, som kollar om skolan följer sin handlingsplan. Idag görs knappt stickprovskontroller på skolor.
Nej, det behövs starkare och säkrare lag, som gör att INGA skolor får blunda för problemet. Jag har under längre period visat olika artiklar av olika fall och varenda rektor/lärare har förnekat att mobbningen mot offret artikeln handlar om, inte alls blivit mobbad. Vad är det för kommentar? Såklart man inte kan stoppa mobbning om man förnekar att den förekommer… Skärpning, dom är ju ändå vuxna människor som ska kunna ta ansvar. För några månader sedan pratade jag om hur min tidigare skola har dålig skolmiljö, där jag försökte anmälla skolan för detta. Men rektorn ville ju inte ens kännas vid det, utan bara kommenterade att lekplatsen inte alls tillhör skolgården, fast det egentligen är uppenbart att den faktiskt tillhör. För dom handlar det om att få bort alla problem så snabbt som möjligt ifrån deras ansvar.
Angående ansvar, det är aldrig någon som tar på sig ansvaret för att mobbning förekommer på skolan. Går man till läraren, hänvisar den till rektorn, går man till rektorn förnekar den allt, går man till personalen på skolan säger de att de inte märkt något problem. Alla bollar problemet till varandra, men ingen tar ansvaret. Och vad gör egentligen politikerna? De prioriterar ”viktigare” saker att arbeta med än mobbning. Och när de verkligen arbetar med problemet, beslutar dom inget viktigt och bara sitter med händerna i byxfickorna. Ibland undrar man om vuxna människor faktiskt är vuxna, eller om dom är små barn
Många är nog intresserade av att veta mer om min föreläsning, här är ett smakprov:
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 