Barnkonventionen blir lag

Idag blev det klart att barnkonventionen blir till svensk lag. Det här är ju såklart ett bra steg i rätt riktning. Men frågan är nu hur förankrad den kommer bli i verksamheter där barn finns och vuxnas värderingar samt bemötande av barn. Sverige skrev under Barnkonventionen redan 1990, ändå har vuxnas värderingar och bemötande inte nått upp till vad barnkonventionen står för. Kommer vuxna att bemöta barn bättre nu och ta barn på mer allvar? Jag har gång på gång förklarat hur normer, värderingar och attityder sitter djupt rotade i samhället och hos människor. Fokuset måste därför ligga i att förändra dessa normer och värderingar som sitter djupt rotade, därför räcker det inte med att göra barnkonventionen till lag. Det är bara ett steg av allt som måste göras för att barn och unga ska få en bättre uppväxt.

Vi kan jämföra med när Skolinspektionen införde BEO (Barn och elevombudet) som gjorde det lättare att kräva huvudmannen på skadestånd om de inte följer skollagen gällande kränkande behandling och särskilt stöd. BEO har funnits i över 10 år, har fler huvudmän tagit mer ansvar för kränkande behandling? Syftet var att fler skulle ta ansvar och även lägga mer pengar på förebyggande åtgärder. Klart en del har förbättrats, men i det stora hela så har huvudmannens prioritet på det inte ökat. Det finns tom huvudmän som tecknar försäkringar som ska täcka om huvudmannen tvingas betala skadestånd. Återigen kommer normer, värderingar, attityder och prioriteringar in i bilden.

Annonser

Nya straffet för skolk

Jag har i många inlägg berättat varför elever skolkar, det kan bero på att de är utsatta för kränkningar och mobbning, inte får tillräckligt med stöd i ämnena, inte känner sig tillräckligt delaktig i skolan, har diagnos som kräver att skolan anpassar undervisning och material som den ej får, vuxna som inte lyssnar och är frånvarande osv.

Nu har en kommun infört att föräldrar ska betala 100 kr för varje dag/gång en elev skolkar. Det här är helt sjukt hur bakvänt skolor och huvudmän försöker ”lösa” skolk. Har man överhuvudtaget kartlagt orsaken till skolket? Man skyller alltid på eleven och föräldrarna, istället för att hitta gemensamma lösningar på att skolket ska upphöra.

Det finns några få skolor som har anställt mentorer, skolvärdar, socialpedagoger m.m för att kunna bygga relationer med eleverna och bygga de broar som just nu saknas mellan elev och vuxen. Det är en utav lösningarna till att få ner skolket och knappast genom att bötfälla föräldrar. De flesta föräldrar sliter jättemycket med att försöka få dem att skolka mindre, samt få skolan att ta ansvar och de föräldrar som inte agerar, det är dem föräldrarna som behöver stöd och hjälp att hitta lösningar, inte bli straffade.

En röd tråd genom 10 år

Jag har under mina 10 år som jag jobbat på olika sätt med mobbning och psykisk ohälsa bland unga, haft samtal med många unga, med föräldrar och andra drabbade. Många ville prata efter mina föreläsningar, några andra har mailat mig på min stödmail motmobbning@gmail.com, en del andra har jag jobbat tillsammans med på de 3 skolorna jag var anställd på. Jag kan inte räkna hur många olika berättelser jag fått höra, hemska händelser och hur illa en del blivit behandlad genom åren. Alla berättelser är unika på sitt sätt, men det finns många röda trådar som binder samman de flesta berättelser genom åren. Den här röda tråden är inte alla som ser, tex de som är mitt uppe i att försöka lösa sitt eget problem och kring vuxna som väljer att blunda. Därför är mobbningsfall ett samhällsproblem och systemfel och inte några enstaka berättelser.

Vad är då den röda tråden i alla gemensamma berättelser?

• Vuxna förminskar, bagatelliserar och inte tar eget ansvar
• Vuxna slänger själva kränkande kommentarer till den utsatte, hånar och förlöjligar
• Vuxna skyller på de utsatta, att det är deras fel
• Vuxna gör ett val att svika de unga
• Om skolan tar upp ett mobbningsfall, så samlar man den utsatte och mobbaren i samma rum och ska samtala (medling)
• Ingen vuxen tar reda på orsaken till att den utsatte är arg, frustrerad och slåss. Vuxna ser endast när den utsatte försvarar sig och inte hela händelseförloppet innan.
• Det finns inget gemensamt förhållningssätt på skolor, hur vuxna ska bemöta elever.
• Föräldrar berättar hur svårt det är att försöka samarbeta med skolan, då skolan slår ifrån sig ansvar eller tycker att de agerat tillräckligt (ändå fortsätter mobbningen). 
• Huvudmannen agerar oftast inte tillräckligt för att se till så skolan tar ansvar och ger inte skolan förutsättningar eller tar skolan i försvar mot föräldrar

Under min period som jag föreläste besökte jag över 80 olika skolor, hade föreläsningar för elever, personal och föräldrar. Det finns bara en enda av dessa skolor jag fick rysningar av för att personal var engagerad i dessa frågor. Alla hade kunskap och engagemang i dessa frågor. Jag blev totalt överraskad och tappade nästan hakan av den energi som spreds över lokalen som jag föreläste i. Året var 2010, sedan dess har jag tyvärr aldrig upplevt en liknade situation förut.

Vad är slutsatsen? Att det krävs att varenda personal på en skola är engagerad i dessa saker, för att det ska gå att stoppa och förebygga mobbning. Det räcker alltså inte med några få eldsjälar. Det svåra i dagens läge är att det kommer och går personal som ett löpande band på skolor, vilket gör att man inte får samma kvalité jämfört med att personal stannar länge.

Ungas beställning till samhället 2018

Idag har en rapport kring ungas psykiska hälsa lämnats in till Socialministern. Det är ett antal olika förslag på vad som regeringen bör göra för att öka den psykiska hälsan bland unga. Det handlar bland annat om att ge unga kunskap om psykisk ohälsa och hur man kan motverka den, en förbättrad elevhälsa där det ska jobbas närmare eleverna än vad det gör nu, låta de unga vara mer med och bestämma i samhället, mer närvarande vuxna osv. Ja, det mesta av det som står här på min sida i de över 810 inlägg som finns genom de 10 åren min hemsida funnits.

Vad rapporten ger i praktiken i samhället, återstår att se. Läs hela rapporten här.

Hur personal agerar ute på skolgården

När jag gick i låg och mellanstadiet hade vi knappt personal ute på skolgården. Tyvärr är det vissa skolor än idag som inte har det. Men många skolor väljer att ha något som de kallar rastvakter, för min del väljer jag hellre ordet rastvärdar. De flesta tänker nog, vad bra att det finns personal ute på rasten, vilket det självklart är än ingen personal alls. Men det leder inte automatiskt till en bättre och tryggare rast för eleverna.

Men vad gör egentligen personalen ute på skolgården? Väldigt många skolor och personal har skapat ett fenomen med att stå i grupp och prata med varandra medan eleverna springer runt och umgås. Det kan stå 2-3 personal i en grupp och prata med varandra, större delen av rasten. Det mesta jag har sett under mina år när jag jobbat på skolor både som anställd och vikarie är upp till 5 personer i en grupp. Jag har även promenerat förbi skolor och ser hur personal står i grupp. Var ligger deras fokus, på eleverna eller på den som pratar i gruppen? En stor del av syftet med att ha personal ute på skolgården försvinner ju då, för vem är vi där och jobbar för? Jag förstår mig inte på vuxna som beter sig såhär. Är du förälder och har detta problemet på ditt barns skola? Ifrågasätt det och ge konstruktiv kritik! Är du personal, tänk efter en extra gång vad du egentligen gör när du är ute på skolgården och ta ett eget ansvar.

Att ha personal utspridd cirkulerande över hela skolgården, personal som aktivt umgås, pratar och leker med eleverna. Ger en betydligt större effekt, där det även skapas mer trygghet för eleverna. En del skolor väljer att ha olika ansvarsområden/zoner för att sprida ut personalen på ett bra sätt.

Vetenskapens värld om psykisk ohälsa

Igår sände SVT Vetenskapens Värld om psykiska ohälsa bland unga. Att den psykiska ohälsan bland unga ökar finns mycket statistik och undersökningar på, det är ett faktum. Men varför den ökar är väldigt osäkert och i programmet för man olika teorier. Det las mycket tid på att det skulle vara mobilerna som orsakat ökningen, men det fördes även resonemang om att mobilerna gör att man lättare kan prata om det och söka hjälp. Det finns forskning som visar att mobiler är en orsak, men det finns även forskning som visar att det inte skulle vara så. Dessa teorier är en väldigt förenklad bild av vad det egentligen handlar om och det är väldigt farligt att stirra sig blind på den bilden.

Ni som följt mig har ju läst att det är en rad andra orsaker till psykisk ohälsa. I programmet nämns om en förändrad livsvillkor och samhällsutveckling kring krav, presstationer, stress, skolan som förändrats tex genom det nya betygssystemet, hårdare arbetsmarknad osv. Frågar man de unga om mobiler så nämnder många om att det är lättare att prata om sina problem nu jämfört med förut innan sociala medier och mobiler.

I ett annat reportage ser man hur en skola jobbat med trygghet, trivsel och att få upp närvaron bland elever som varit länge hemma tex genom att göra det mer roligt och kreativt i undervisningen. En stark elevhälsa har även varit orsaken till framgångarna på skolan där man fångat upp elever, ser deras styrkor istället för att bara konstatera deras brister. En fritidsledare berättar hur viktigt det är att bygga relationer med eleverna som vuxen.

I studion efter reportagen intervjuades Kerstin Evelius som jobbar som Nationell samordnare psykisk hälsa berättar hur viktigt det är att det finns närvarande vuxna, att det lättare ska gå att få hjälp och att elevhälsan behöver förbättras.

Sammanfattningen blir alltså att allt jag pratat om i 10 år nu, blir mer och mer bekräftat ifrån många olika håll.

Debattinlägg om förebyggande arbete

Igår publicerade Nyheter24 min debattartikel om bristerna med det förebyggande arbetet (som knappt finns på skolor). När man skriver debattartiklar och skickar in till olika medier kräver de att det ska vara en viss längd på artiklarna, då de räknar antalet tecken. Därför var min artikel som publicerades tvungen att kortas ner.

Här kommer hela min artikel:

Skolornas elevhälsa går på knäna

År efter år ser vi statistik ifrån Skolinspektionen om antalet anmälningar om kränkningar och elever som inte får rätt stöd ökar. Många har diskuterat om att det skulle bero på att fler är medvetna om att det går att anmäla. Det är nu över 10 år sedan barn och elevombudet på Skolinspektionen startade. Vad beror det då på att antalet ökar? Det finns många andra anledningar till det. Skolorna har många led där det brister, ett utav dem är elevhälsan. Enligt skollagen ska alla skolor jobba med främjande och förebyggande arbetet, men varken rektorer eller elevhälsan har förutsättningarna till att lägga fokus på det. Idag hinner varken rektorer eller elevhälsan med, för att akuta ärenden äts upp av den tid man har. På många skolor har man anställt en kurator på 20 % (för att ekonomin inte räcker längre än så), en utav huvuduppgifterna hos en skolkurator ska vara främjande och förebyggande arbete. Men idag får en skolkurator i första hand jobba med akuta ärenden.

Jag har arbetat på 3 skolor som Socialpedagog och tillhört elevhälsan på alla de skolorna. Jag har en liknande kompetens som en skolkurator har och kan vara ett utmärkt sätt att jobba hand i hand med kuratorn. Jag skulle kunna fånga upp elever i tidigt skedde som har någon form av psykosocial svårighet, vägledda och stötta dem i det dagliga arbetet och jag skulle kunna jobba med främjande och förebyggande arbete tillsammans med en kurator och elevhälsoteamet. Jag skulle även kunna handleda personal kring dessa områden. Men på alla 3 skolorna har man använt mig till något helt annat, tex vara elevassistent till 1 elev, varit resurs i en enda klass och varit en extra person till fritids. I dag letar jag för fullt efter en skola som vill anställa Socialpedagog och använda mig till den kompetens jag har, men tyvärr utan några större resultat hittills.

Eleverna skriker efter att få rätt stöd, hjälp, bli lyssnade på och bli tagna på allvar. Föräldrarna kämpar stenhårt för att få skolorna att ta ansvar för vad de enligt skollagen är skyldiga till att ta ansvar för. Rektorerna ger personal arbetsuppgifter som personalen inte har kompetens för eller ger många arbetsuppgifter som egentligen är flera tjänster i en tjänst. Huvudmännen och friskolorna ger inte rektorerna förutsättningarna till att kunna följa skollagen då skolor får mindre resurser än vad som är logiskt. Elevhälsan kämpar stenhårt för att försöka få till så bra arbete som möjligt utefter vilka förutsättningar som ges. Alla skyller nu på varandra istället för att samarbeta. Eller så för man debatter om keps och mobilförbud, istället för att debattera om dessa problem. Vi alla har samma mål, att elever ska lyckas i skolan, få en trygg och bra skolgång.  Kommunikation, öppna frågor och tid till samverkan är några av nycklarna framåt.

Det som behövs nu är:

1 Huvudmän och friskolor måste kunna ge en tillräckligt stor budget som ska kunna räcka även till främjande och förebyggande arbete och inte bara till åtgärdande arbete. Allternativt att ha en egen budget för det främjande och förebyggande arbetet.

2. Elevhälsan måste kunna få förutsättningarna för att kunna fokusera på det främjande och förebyggande arbetet. Det kan man göra genom att anställa Socialpedagoger, beteendevetare och annan kompetens som är ute bland eleverna på ett övergripande sätt istället för bara riktade enskilda insatser.
3. Rektorer måste se till så all personal får fortbildning i saker som ingår i det främjande och förebyggande arbetet tex inom värdegrund, hur man ska på bästa sätt hantera kränkningar, psykisk ohälsa och mobbning, , samt hur man ska ge bra stöd till elever med NPF eller annan svårighet.
4. Skolor måste vara mer villiga att samarbeta med föräldrar genom att ställa öppna frågor, visa intresse samt hitta gemensamma lösningar. Istället för att isolera föräldrarna i arbetet.
5. Alla som arbetar med barn och unga måste ha ett barnperspektiv och bemöta dem genom att lyssna, inte döma och ställa öppna frågor. Ett dåligt bemötande kan försämra situationen för elever med NPF, psykosociala svårigheter eller psykisk ohälsa.
6. Vi behöver sluta fundera på kepsförbud, då detta tar energi ifrån betydligt viktigare debatter. En keps kan vara en mycket bra sak för elever med NPF eller andra svårigheter, då det kan skärma av omgivningen samt vara en trygghet.
7. Vi behöver prata mer om varför lärare och annan personal väljer andra yrken eller slutar. Att skolor inte hinner med det främjande och förebyggande arbetet är en stor del till varför vi har lärarbrist och kaos i skolorna.

Även BRIS rapport som kom ut 14 mars i år visar tydligt på att detta är något som måste prioriteras högre bland huvudmän, skolor, rektorer och politiker.

Jag som skrivit denna artikel heter Björn Hultman och jag är utbildad Socialpedagog, Behandlingspedagog och Ungdomscoach. Jag har arbetat med barn och unga kring mobbning och psykisk ohälsa i 10 år. Jag har mött många hundratalas tals unga som berättat hur deras trassliga skolgång ser ut, jag har hört många föräldrar som slår sig blodig mot skolor som inte vill eller har förutsättningar för att ge rätt stöd och hjälp. Jag har hört många pedagoger säga att de inte har kunskap eller förutsättningar för att kunna ge alla elever rätt stöd och hjälp. Jag har sett tydligt hur skolorna med åren försämrats inom alla dessa områden, men främst inom elevhälsan. Att det blivit såhär är knappast bara några få enskilda personers fel, utan detta är ett samhällsproblem som finns övergripande i de flesta kommuner. Det är hög tid att börja ta tag i detta, annars kommer vi se fler skolor som tvingas stänga och mer kaos kommer bryta ut.