Berättelsen om den vanliga dagen i skolan

Nu är det ju lite nya läsare, då tar jag en repris av en berättelse jag skrev för någon månad sedan om hur det kan vara en dag i skolan för ett offer.

Lektionen är slut och det är dags att gå ut på rast. Rädslan av vad som kommer hända tränger sig in i kroppen. Jag vill inte, jag vill inte tänker jag för mig själv, men det går inte att hindra. Sakta tar jag på mig kläderna, jag drar ut på det så länge som möjligt. Sen öppnar jag dörren ut, ut till helvetets värld. Idag är det kallt, så jag har både mössa och vantar på mig. Precis när jag kommit ut på skolgården, springer en person snabbt bakom mig och tar min mössa. Jag hinner knappt reagera innan personen springer fort iväg. Han gräver ner mössan i snön och sticker därifrån, så jag får gräva långt för at hitta den. Tårarna börjar nu falla ner i snön, men jag försöker dölja dom, för ingen får se hur svag jag faktiskt är.

Jag går vidare till dom i klassen som snackar om något och jag frågar genast vad de pratar om. En svarar med att dom inte pratar om något speciellt och hån skrattar åt mig, sen går alla bort och snackar på ett annat ställe. Jag sätter mig ner på en bänk, för jag känner en riktigt stor ensamhets känsla. Ett gäng längre bort sparkar boll, medan några andra hoppar hage. Jag sitter en stund sen är det dags att gå tillbaka in på lektionen. Det är engelska och vi ska läsa en text högt inför varandra. Alla får ett stycke var att läsa och det är dags för mig, jag läser och stakar mig fram i texten medan några sitter och fnissar år mig. Läraren ser ingenting om vad som händer. Jag vill bara försvinna långtbort.

Lite senare under dagen:
Jag byter om till gympaklädder i omklädningsrummet. Jag vill inte ha gympa, jag vet hur det kommer bli. Tillsut blir jag klar och går emot gympasalen. Idag står det höjdhopp på schemat. Läraren meddelar om att vi ska värma upp två och två. Jag vet genast vad det betyder, ingen kommer fråga eller välja mig, så jag kommer få den som blir över eller värma upp med läraren. Idag var vi ojämt antal och jag får para ihop mig med läraren. Nu är det dags för höjdhopp och det är min tur att hoppa. Jag river första och får göra om, jag försöker peppa mig själv att klara det, medan skammen av hur dålig jag är kommer. Jag river även andra gången och nu skrattar några, medan en kille roppar ”Björn, va dålig du är, ser du inte ribban, du har ju glasögon.” Plötsligt sprider sig värken i kroppen, nu har jag ingen ork eller styrka kvar till att försöka kämpa till nästa hopp, även det tredje och sista hoppet river jag. Jag tänker för mig själv att jag är usel person som inte ens klarar av detta.

Det är dags att byta om och jag ska in i duschen. Medan jag tagit av mig och gått in duschen, har några i omklädningsrummet tagit mina kalsonger och slängt ner i toaletten. Det tar mig långt tid att hitta vart dom ligger och progrund av det blir jag nästan sen till sista lektionen som är svenska. Vi ska jobba i grupp och ta reda på fakta om olika husdjur. Snabbt grupperar sig klassen och jag får fråga läraren i vilken grupp jag får vara med i och hon ger förslag på en och jag sätter mig. Det slutar med att jag får göra allt arbete ensam, eftersom de andra pratar om annat. Lektionen och skolan är nu slut och vi tar på oss klädderna. En kille säger ”Hej då glasögonorm, vi ses imorgon” med en hånade ton.

Jag går ensam hem ifrån skolan, med tårarna på kinderna. Jag vill inte tillbaka imorgon tänker jag medan jag känner en hopplöshet av att det bara kommer förtsätta dag efter dag.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Berättelsen om den vanliga dagen i skolan

  1. Jellica skriver:

    Rörande video när du läser upp dina dikter och berättar om dina egna erfarenheter.Detta problem är så stort.Jag kommenterade till dig nyss i ett annat inlägg.Som jag sa har jag inte varit mobbad i skolan (var nog en ganska poppis brud), men detta skedde under äldre år på mitt arbete. Känslorna av att bli särbehandlad är nog det samma oavsett vart särbehandlingen sker någonstans. Barn har bara svårare att göra nått själv och behöver mer vuxenstöd.Jag har under hela min uppväxt suttit på behandlingshem, utredningshem osv. Blev inte utsatt för mobbing där, men har levt ett hårt liv. Jag har velat arbeta som behandlingsassistent just för att få göra en förändring någonstans. Idag är jag inne på ett helt annat spår (webbdesign).Frågan är vad jag skulle kunna göra?Jag har funderat på att starta tjejgrupper där man träffas unga tjejer och pratar om allt från problem till sex osv. Många flickor kan ju idag bli mobbade ifall dom förlorar oskulden för tidigt osv. HORA är det ordet vi oftast hör. Jag är tjej själv och känner att det är där jag kan börja påverka.Jag har själv skrivit mycket i min blogg om dessa ämnen. Responsen har varit både negativ och positiv. Många kommentarer många gånger, men sen glömmer folk budskapet i texterna och hoppar in på en modeblogg istället.Hur tycker du jag kan gå till väga?Mvh. Jellica/ Angelica 24 år.

  2. maab skriver:

    Du har stavat fel i massa ställen. Men jag tror det blir en 10:a.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s