Berättelsen om den vanliga dagen i skolan

Nu är det ju lite nya läsare, då tar jag en repris av en berättelse jag skrev för någon månad sedan om hur det kan vara en dag i skolan för ett offer.

Lektionen är slut och det är dags att gå ut på rast. Rädslan av vad som kommer hända tränger sig in i kroppen. Jag vill inte, jag vill inte tänker jag för mig själv, men det går inte att hindra. Sakta tar jag på mig kläderna, jag drar ut på det så länge som möjligt. Sen öppnar jag dörren ut, ut till helvetets värld. Idag är det kallt, så jag har både mössa och vantar på mig. Precis när jag kommit ut på skolgården, springer en person snabbt bakom mig och tar min mössa. Jag hinner knappt reagera innan personen springer fort iväg. Han gräver ner mössan i snön och sticker därifrån, så jag får gräva långt för at hitta den. Tårarna börjar nu falla ner i snön, men jag försöker dölja dom, för ingen får se hur svag jag faktiskt är.

Jag går vidare till dom i klassen som snackar om något och jag frågar genast vad de pratar om. En svarar med att dom inte pratar om något speciellt och hån skrattar åt mig, sen går alla bort och snackar på ett annat ställe. Jag sätter mig ner på en bänk, för jag känner en riktigt stor ensamhets känsla. Ett gäng längre bort sparkar boll, medan några andra hoppar hage. Jag sitter en stund sen är det dags att gå tillbaka in på lektionen. Det är engelska och vi ska läsa en text högt inför varandra. Alla får ett stycke var att läsa och det är dags för mig, jag läser och stakar mig fram i texten medan några sitter och fnissar år mig. Läraren ser ingenting om vad som händer. Jag vill bara försvinna långtbort.

Lite senare under dagen:
Jag byter om till gympaklädder i omklädningsrummet. Jag vill inte ha gympa, jag vet hur det kommer bli. Tillsut blir jag klar och går emot gympasalen. Idag står det höjdhopp på schemat. Läraren meddelar om att vi ska värma upp två och två. Jag vet genast vad det betyder, ingen kommer fråga eller välja mig, så jag kommer få den som blir över eller värma upp med läraren. Idag var vi ojämt antal och jag får para ihop mig med läraren. Nu är det dags för höjdhopp och det är min tur att hoppa. Jag river första och får göra om, jag försöker peppa mig själv att klara det, medan skammen av hur dålig jag är kommer. Jag river även andra gången och nu skrattar några, medan en kille roppar ”Björn, va dålig du är, ser du inte ribban, du har ju glasögon.” Plötsligt sprider sig värken i kroppen, nu har jag ingen ork eller styrka kvar till att försöka kämpa till nästa hopp, även det tredje och sista hoppet river jag. Jag tänker för mig själv att jag är usel person som inte ens klarar av detta.

Det är dags att byta om och jag ska in i duschen. Medan jag tagit av mig och gått in duschen, har några i omklädningsrummet tagit mina kalsonger och slängt ner i toaletten. Det tar mig långt tid att hitta vart dom ligger och progrund av det blir jag nästan sen till sista lektionen som är svenska. Vi ska jobba i grupp och ta reda på fakta om olika husdjur. Snabbt grupperar sig klassen och jag får fråga läraren i vilken grupp jag får vara med i och hon ger förslag på en och jag sätter mig. Det slutar med att jag får göra allt arbete ensam, eftersom de andra pratar om annat. Lektionen och skolan är nu slut och vi tar på oss klädderna. En kille säger ”Hej då glasögonorm, vi ses imorgon” med en hånade ton.

Jag går ensam hem ifrån skolan, med tårarna på kinderna. Jag vill inte tillbaka imorgon tänker jag medan jag känner en hopplöshet av att det bara kommer förtsätta dag efter dag.

Annons