Tårarnas dans

Här är gårdagens nya dikt:

Tårarnas dans

Jag tittar sakta ner på marken ifrån bron.
Ute är det lika grått som det är inom mig.
Jag stirrar ut på ingenting och tårarna kommer sakta.
En oro och smärta blandas inom mig.
En vind tar tag i mig och tårarna blåser iväg bort, i en dans.
Men det gör det samma, för det blir bara fler ändå.
Jag drar ett djupt andetag och försöker samla mig.
Ensam står jag där i kylan på bron på Katarinahissen.
Ljuden som hörs i bakgrunden är dovt och inget jag tänker på.
Tankarna virvlar runt i skalen och jag önskar allt vänder någon gång.
Nu har kylan krupit sig in längre in, inne i min själ.

Jag minns när jag spelade in ”radioprogram” hemma själv på kassetband, när jag var liten. Jag var lite olika personer och röster, på något sätt blev jag van vid att vara själv på den tiden. Jag tänkte inte direkt på ensamhet i den bemärkelsen, det kom på senare tid när jag började komma in i pubertenen och tonåren. Jag gjorde massa saker själv, byggde kojor och annat men nu känner jag ingen glädje alls att göra allt sånt själv. Om jag går på stan ser jag alltid par och vänner umgås med varandra, då får jag genast ångest och jobbiga känslor. Jag har ju alltid levt i min egen värld och försökt koppla bort att jag var utan vänner, en slags överlevnads strategi. Utan den hade jag säkert gjort ett till försök och lyckats. Ensamhet är obeskrivligt tungt att gå igenom.

Jag vet att jag berör många, jag vet att jag skapar många känslor hos andra. Det märker jag på alla sätt, men frågan är om det räcker för att få folk att hjälpa till med att kämpa för detta. Det är svårt att veta hur man ska arbeta ifortsättningen. Jag tror jag vill förändra mer än vad som är möjligt egentligen.

Annons