Dags för dikter igen

Okänd värld

Jag stoppar i hörlurarna i öronen.
Plötsligt öppnas dörren till en annan värld.
Med en stirrande blick är jag i den andra världen.
Här kan ingen störa mig och här lever jag lyckligt.
Inte ett ljud hörs ifrån den riktiga världen, bara hög musik.
Det finns inga bekymmer här heller, här är jag fri!
Du kan inte leva i min värld, för du känner inte till den.
Det är bara jag och musiken som släpps in.
In i en okänd värld för dig.

 

Den kalla bänken

Jag öppnar mina ögon och ser suddigt.
För en kort sekund undrar jag varför jag ser suddigt.
Men jag kommer på att mina ögon är alldeles blöta.
Jag är inte medveten om hur länge tårarna har fallit.
Jag vet bara att man inte kan stoppa dom, när man verkligen vill.
På en övergiven lekplats sitter jag på en bänk.
Tårarna torkar fort i solen, men vad hjälper det?
Det rinner bara fler och fler ändå, så hjälplöst.
Bänken känns hård och kall, ingen har varit här.
Det finns ingen som kan ge mig värme, inte ens solen.
För jag är kall både på utsidan och insidan.
På en övergiven lekplats kan ingen trösta en.

Vandringsvägen

Jag sluter mina ögon långsamt
Framför mig ser jag nu en landsväg
Vägen ligger långt ute i urskogen
Skogen som ingen känner till, mer än jag själv
Jag ser mig själv promenera rakt fram
Jag har nu vandrat på min väg i en oändlighet
Ensam har jag kämpat för mitt eget liv
Men jag vet att för att jag ska nå mitt mål
måste jag ha dig vid min sida
På andra sidan av vägen finns ett helt nytt liv
Om bara du var här vid mig
skulle jag våga ta klivet in i det livet
Jag öppnar nu mina ögon och frågar mig, var är du?