Att undvika verkligheten som mobbad är att hålla hoppet uppe. Det kan vara att man dagdrömmer, spelar dataspel, skolkar, droger, att hata verkligheten är också ett sätt, som då blir till självförakt som gör det lättare att hindra sorgen. Man kontrollerar sig själv mera med tex sitt ätande. Förmågan till inlärning dras ner mängder av mobbningen, man kan inte konsentrera sig, om man vet hur man har det, därför kan IG:n lätt uppstå i skolan, detta har jag fått uppleva i Engelska. Arbetsminnet försämras brutalt.
Offret vet att hur man än agerar gentemot den fientliga omgivningen, kommer man inte lyckas med sina kontaktförsök med nya vänskapsrelationer, utan man är och förblir förpassad till de ödemarkerna där inga v’änner finns. Om inte vänner finns hos offret finns heller ingen tryghet hos offret, då finns risk för känslan av otillräcklighet inför varje hinder man får. Den svåraste smärtan efter mobbning, är att dom som var ens vänner, svikit och lämnat en och man står ensam kvar på egna ben, Oerfaren och osäker på livets framtid.
För min egen del missade jag helt ungdomslivet så som fester, första kärleken, en vän som finns där, umgänget i allmänhet och relationer.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 