Debattinlägg om förebyggande arbete

Igår publicerade Nyheter24 min debattartikel om bristerna med det förebyggande arbetet (som knappt finns på skolor). När man skriver debattartiklar och skickar in till olika medier kräver de att det ska vara en viss längd på artiklarna, då de räknar antalet tecken. Därför var min artikel som publicerades tvungen att kortas ner.

Här kommer hela min artikel:

Skolornas elevhälsa går på knäna

År efter år ser vi statistik ifrån Skolinspektionen om antalet anmälningar om kränkningar och elever som inte får rätt stöd ökar. Många har diskuterat om att det skulle bero på att fler är medvetna om att det går att anmäla. Det är nu över 10 år sedan barn och elevombudet på Skolinspektionen startade. Vad beror det då på att antalet ökar? Det finns många andra anledningar till det. Skolorna har många led där det brister, ett utav dem är elevhälsan. Enligt skollagen ska alla skolor jobba med främjande och förebyggande arbetet, men varken rektorer eller elevhälsan har förutsättningarna till att lägga fokus på det. Idag hinner varken rektorer eller elevhälsan med, för att akuta ärenden äts upp av den tid man har. På många skolor har man anställt en kurator på 20 % (för att ekonomin inte räcker längre än så), en utav huvuduppgifterna hos en skolkurator ska vara främjande och förebyggande arbete. Men idag får en skolkurator i första hand jobba med akuta ärenden.

Jag har arbetat på 3 skolor som Socialpedagog och tillhört elevhälsan på alla de skolorna. Jag har en liknande kompetens som en skolkurator har och kan vara ett utmärkt sätt att jobba hand i hand med kuratorn. Jag skulle kunna fånga upp elever i tidigt skedde som har någon form av psykosocial svårighet, vägledda och stötta dem i det dagliga arbetet och jag skulle kunna jobba med främjande och förebyggande arbete tillsammans med en kurator och elevhälsoteamet. Jag skulle även kunna handleda personal kring dessa områden. Men på alla 3 skolorna har man använt mig till något helt annat, tex vara elevassistent till 1 elev, varit resurs i en enda klass och varit en extra person till fritids. I dag letar jag för fullt efter en skola som vill anställa Socialpedagog och använda mig till den kompetens jag har, men tyvärr utan några större resultat hittills.

Eleverna skriker efter att få rätt stöd, hjälp, bli lyssnade på och bli tagna på allvar. Föräldrarna kämpar stenhårt för att få skolorna att ta ansvar för vad de enligt skollagen är skyldiga till att ta ansvar för. Rektorerna ger personal arbetsuppgifter som personalen inte har kompetens för eller ger många arbetsuppgifter som egentligen är flera tjänster i en tjänst. Huvudmännen och friskolorna ger inte rektorerna förutsättningarna till att kunna följa skollagen då skolor får mindre resurser än vad som är logiskt. Elevhälsan kämpar stenhårt för att försöka få till så bra arbete som möjligt utefter vilka förutsättningar som ges. Alla skyller nu på varandra istället för att samarbeta. Eller så för man debatter om keps och mobilförbud, istället för att debattera om dessa problem. Vi alla har samma mål, att elever ska lyckas i skolan, få en trygg och bra skolgång.  Kommunikation, öppna frågor och tid till samverkan är några av nycklarna framåt.

Det som behövs nu är:

1 Huvudmän och friskolor måste kunna ge en tillräckligt stor budget som ska kunna räcka även till främjande och förebyggande arbete och inte bara till åtgärdande arbete. Allternativt att ha en egen budget för det främjande och förebyggande arbetet.

  1. Elevhälsan måste kunna få förutsättningarna för att kunna fokusera på det främjande och förebyggande arbetet. Det kan man göra genom att anställa Socialpedagoger, beteendevetare och annan kompetens som är ute bland eleverna på ett övergripande sätt istället för bara riktade enskilda insatser.
  2. Rektorer måste se till så all personal får fortbildning i saker som ingår i det främjande och förebyggande arbetet tex inom värdegrund, hur man ska på bästa sätt hantera kränkningar, psykisk ohälsa och mobbning, , samt hur man ska ge bra stöd till elever med NPF eller annan svårighet.
  3. Skolor måste vara mer villiga att samarbeta med föräldrar genom att ställa öppna frågor, visa intresse samt hitta gemensamma lösningar. Istället för att isolera föräldrarna i arbetet.
  4. Alla som arbetar med barn och unga måste ha ett barnperspektiv och bemöta dem genom att lyssna, inte döma och ställa öppna frågor. Ett dåligt bemötande kan försämra situationen för elever med NPF, psykosociala svårigheter eller psykisk ohälsa.
  5. Vi behöver sluta fundera på kepsförbud, då detta tar energi ifrån betydligt viktigare debatter. En keps kan vara en mycket bra sak för elever med NPF eller andra svårigheter, då det kan skärma av omgivningen samt vara en trygghet.
  6. Vi behöver prata mer om varför lärare och annan personal väljer andra yrken eller slutar. Att skolor inte hinner med det främjande och förebyggande arbetet är en stor del till varför vi har lärarbrist och kaos i skolorna.

Även BRIS rapport som kom ut 14 mars i år visar tydligt på att detta är något som måste prioriteras högre bland huvudmän, skolor, rektorer och politiker.

Jag som skrivit denna artikel heter Björn Hultman och jag är utbildad Socialpedagog, Behandlingspedagog och Ungdomscoach. Jag har arbetat med barn och unga kring mobbning och psykisk ohälsa i 10 år. Jag har mött många hundratalas tals unga som berättat hur deras trassliga skolgång ser ut, jag har hört många föräldrar som slår sig blodig mot skolor som inte vill eller har förutsättningar för att ge rätt stöd och hjälp. Jag har hört många pedagoger säga att de inte har kunskap eller förutsättningar för att kunna ge alla elever rätt stöd och hjälp. Jag har sett tydligt hur skolorna med åren försämrats inom alla dessa områden, men främst inom elevhälsan. Att det blivit såhär är knappast bara några få enskilda personers fel, utan detta är ett samhällsproblem som finns övergripande i de flesta kommuner. Det är hög tid att börja ta tag i detta, annars kommer vi se fler skolor som tvingas stänga och mer kaos kommer bryta ut.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Gemenskap och grupptryck

Att känna gemenskap är en känsla som kan driva personer väldigt långt. Grupptryck är ett utav dem sakerna som personer är beredda att gå in i för att känna gemenskap. Ett utav de mest lästa och populäraste inläggen av mig här på sidan är ett inlägg om just grupptryck. Rökning, alkohol, droger och val av kläder är några av de val folk gör pga grupptryck.

Tänk efter nu, vad har du gjort i grupp som du egentligen annars inte skulle göra? Har du hånat någon eller har du varit hejarklack i ett fysiskt bråk? Eller har du varit en som känt press att du måste dricka i ditt umgänge? Är det äkta vänner så accepterar dem dig precis som du är och för dem val du själv gör. Jag har mött många unga genom åren som berättar för mig vad som hänt när de umgås i grupp och som kommit efteråt till mig och berättat att de ångrar allt som hänt. Det kan vara att de är med och bidrar till hån och trakasserier av en eller flera personer, testat alkohol eller rökning med mera. Jag har då ställt öppna frågor kring hur de ser på sina vänner och på gruppen de umgås med, för att få dem att tänka bredare än vad de gjort hittills.

För att få en förändring på detta, är det just detta vi behöver diskutera med de unga i skolan. Om det inte finns några vuxna som kan vägleda och vara goda förebilder, så gör de unga egna val. Om vi dessutom inte synliggör dessa problem, så vet heller inte de unga om att de inte är ensamma i det. Om vi även som vuxna skäller och skyller på de unga för att det blivit såhär, så kommer vi inte komma framåt. Självklart ska man som vuxen göra en tydlig markering, men att ställa öppna frågor och försöka förstå helheten gör att vi kommer framåt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Bris rapport, nätverksträff och medlemsmöte

Idag har Bris årsrapport släppts för kontakterna som var under 2017. Självklart fortsätter psykisk ohälsa (36%) toppa statistiken kring varför man kontaktar Bris. Det är inte speciellt mycket nytt som kommer fram, jämfört med allt det jag redan varnat och snackat om i många år nu. Det framkommer att press, stress och krav ifrån skolan försämrar måendet för de unga, att elevhälsan jobbar mer med akuta ärenden än om att främja/förebygga. Det blir också tydligt hur olik skolorna är och att elevhälsan är lågprioriterad genom att personalen har för mycket att göra och har för liten tjänst. Antalet unga som har självmordstankar och har självskadebeteende har ökat i kontakterna till Bris.

Rapporten sammanfattar egentligen i stora drag att samhällsinsatserna för barn och unga idag har många brister. Socialtjänst som inte tar tillräckligt med ansvar, de har inte tillräckligt med resurser, personalomsättningen är hög och de unga som upplever att socialtjänsten inte lyssnar, föräldrar som inte får rätt stöd i att ge sina barn hjälp, långa köer till bup osv. Rapporten kan ni ladda ner här. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har det även vart nätverksträff som arrangeras av Bris 2 gånger per år. Det började med att Magnus, generalsekreterare pratade om årets rapport. Där fokuset låg på kopplingen mellan skolan och den ökade psykiska ohälsan. Av alla kontakter som kom in till Bris 2017 som handlade om psykisk ohälsa gick många att koppla till skolan.

Efter Magnus pratade så var det dags att nätverka/mingla. Jag hamnade med ett gäng kvinnor där vi diskuterade en del om samverkan, bemötande, att lärare inte hinner med, att kuratorer jobbar för lite procent, vi diskuterade även om att en del vuxna väljer att blunda medan andra vuxna får ta mycket ansvar. Det var en intressant diskussion vi hade, någon var kurator, någon var förstelärare som hade kompetens inom värdegrundsfrågor. Jag pratade om att det sällan finns någon vuxen som ser helheten kring de unga och att bemötande och upptäcka tidiga tecken måste läraren ha kompetens för, för att sedan slussa vidare till elevhälsan.

Efter minglet så var det dags för paneldebatt med politiker. Där diskuterades om barnkonventionen ska bli lag, att fler insatser behövs i tidigt skede osv. Helt enkelt de vanliga diskussionerna som politiker för, men man har sällan några konkreta lösningar, vilket även skiljer partierna åt kring lösningar.


Ikväll är det årsmöte på Bris.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Seminarium om psykisk ohälsa

Idag har jag varit på ett seminarium om ungas psykiska ohälsa under skoltiden, som arrangerades av Hjärnkoll. Det var ett 2 timmar långt seminarium där 6 unga vuxna medverkade i och pratade om sina egna erfarenheter av att ha en eller flera psykiska diagnoser. Innan det var det lite kunskap om varför unga skolkar och är frånvarande ifrån skolan och om Hjärnkolls projekt om att besöka 50 skolor i Stockholm för att sprida kunskapen om ämnet. Under de 2 timmarna nämndes ingenting nytt för min del, än det jag redan har kunskap och erfarenhet av. Men det var intressant att lyssna på deras berättelser och bra med projektet. Vi behöver ju definitivt prata mer om psykisk ohälsa i skolorna, precis som jag tjatat om i många år nu.

Det var många som lyssnade på seminariet. över 300 och vad jag förstod så var skolpersonal och personer i elevhälsan inbjudna. I slutet blev det frågor och diskussion. Tyvärr fokuserades det inte så mycket om att förstärka elevhälsan, för det är ju ett utav problemen till varför det ser ut såhär. Det var en skolsköterska som frågade om de unga skulle våga/vilja söka hjälp själv till elevhälsan. Svaret ifrån de unga var lite olika, men många skulle inte våga och en nämnde att personalen i elevhälsan är ju där så sällan. Det är ju precis det här jag pratar om, personalen i elevhälsan jobbar för lite % och att få vuxna bygger relationer med eleverna för att få eleverna att sedan våga söka hjälp. Under hela seminariet blev jag mer och mer frustrerad över att jag har den kompetensen som behövs, men som inte efterfrågas för att elevhälsan är lågprioriterad.

Projektet kan ni läsa mer om här. 


Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mat träning och utseende

TW
Just nu har Aftonbladet tema Ätstörningar. Problematiken går ner mer och mer i åldrarna och det finns många orsaker till varför det är så. Stress, press och krav i från omgivningen, samhället, skola, sociala medier, hemmet och idrotten är några av anledningarna. Det snedvrida kroppsidealet och en låg självkänsla är starkt rotad i samhället. Under mina 10 år har jag självklart träffat en hel del unga som lider av någon form av ätstörning. Det jag ser tydligt är hur utbrett det blivit att jämföra sig med andras kroppar och hetsen av att alla måste träna.

När jag hade min praktik under min utbildning var jag 10 veckor på en ätstörningsklinik och fick se en hel del. Alla olika former av problematik och diagnoser. Tanken var att jag skulle få mer erfarenhet av problematiken, för att kunna använda mig av det när jag möter och jobbar med unga. Det gav mig en hel del, men jag minns hur ofta jag kände att det var så tragiskt att dessa unga blivit drabbade av den sjukdomen. En sjukdom som faktiskt är dödlig om man inte får vård och hjälp i tid.

Kort sammanfattning (problemet är komplex) om ätstörningar:

Anorexia (äter väldigt lite eller ingenting alls med kompensatoriskt beteende)
Bullemi (hetsätning med kompensatoriskt beteende)
Hetsätningsstörning (hetsätning utan kompensatoriskt beteende, BED)
UNS, utan närmare specifikation, kan skifta mellan de olika
Ortorexi – Träning ligger i stort fokus i tankarna, överdriven träning

– Tänker på mat större delen av dygnet
– känsla av att vilja ha kontroll och makt över sitt liv.
– Tänker på träning större delen av dygnet
– Tänker på kalorier
– Kontrollerar sin vikt ofta
– Delar upp och fördelar maten samt gömmer mat
– Missnöjd med sin kropp och utseende

Dessa organisationer och föreningar finns inom ämnet: Shedo, Frisk och fri, Föreningen Tilia

Just nu pågår en debatt kring hur skolor, pedagoger, huvudmän och föräldrar har pajkastning mot varandra. Det handlar om att föräldrar vill att skolor och huvudman tar mer ansvar för att följa skollagen kring att varje elev har rätt till särskilt stöd. Medan skolor tycker att föräldrar lägger sig i för mycket, är för påstridiga och är ”jobbiga”. Jag är väldigt trött på en sådan debatt eftersom den varit i många år, men det är egentligen en ganska enkel lösning. SAMARBETE, kommunikation, ställa öppna frågor och visa intresse för att veta mer om hur den andra har det och upplever situationen. På så sätt kan vi gemensamt hitta lösningar. På de skolor jag jobbat på har jag alltid försökt få bra kontakt med föräldrarna, men skolornas regel om att det är mentorerna som ska ta föräldrakontakten, har gjort det problematiskt för mig.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Utbrändhet och uppsägningar

Då var det dags igen, psykisk ohälsa är återigen på nyheterna lite här och var. Det blåser upp i medier lite då och då, men återigen så är det bara ord istället för att agera på det man pratar om. Nu i veckan har en fd psykolog på Bup i Stockholm gått ut med att han sa upp sig för att belastningen blev för stor och han säger till nyheterna (SVT) att man bör fånga upp de unga tidigt i skolan istället. Ja, det är precis så det är, vi få som jobbar med dessa problem, vi får alldeles för stor belastning för att man inte satsar tillräckligt på detta. Det slutar då med att folk säger upp sig, blir motarbetade av kollegor för att man har annan syn och förhållningssätt eller blir utbrända. Vad har vi vunnit på det i längden?

Det blir lite som att bägaren rinner över, verksamheterna märker tillslut att bägaren har runnit över, då försöker de få in någon enstaka person som man tror ska ”rädda” verksamheten. Men för att rädda en verksamhet krävs att man tänker långsiktigt och börjar jobba främjande/förebyggande samt visar att man vill satsa både pengar och rätt personer till det. Det krävs också att man samarbetar och fördelar arbetet rättvist mellan de olika kompetenserna/personerna. För en person kan ju självklart inte rädda hela verksamheten själv.

Frustrationen över att se problem i förväg och ligga stegen före, innan folk ens förstår att det kommer vara ett problem och då inte blir tagen på allvar. Dessutom sitta på en del av lösningen. Den är jobbig att förhålla sig till. Men det är tyvärr en del av min vardag nuförtiden.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Helhetsbilden får vi inte missa

Det här är en utav bristerna i samhället. Vi har för få eller snarare inga personer alls som har helheten kring de unga idag. Det här är en utav delarna som Socialpedagoger oftast sitter på, en helhetsbild. Fler och fler elever får diagnoser som adhd, men man har sällan haft detta perspektivet kring vad som kan forma en människa.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar