Tystnadskulturen är ett av problemen

Vad är det som gör att problem alltid ska tystas ned i samhället? Det är något jag aldrig förstår mig på. Problemet försvinner ju knappast av sig självt, utan att man jobbar med det. En del kan ju såklart tycka det är jobbigt att jobba med problemen, men när man har någon som vill ta det ansvaret och jobba med problemen precis som jag försökt och ändå tystas ned, ja då förstår jag inte riktigt. Att vara lösningsfokuserad som jag är, i ett samhälle som inte ens vill veta om de brister som finns, det tar oerhört mycket på både psyket och motivationen.

Vi kan ta det klockrena exemplet kring Svenska Akademin, som skapade en tystnadskultur kring de attityder och brister som fanns i gruppen. Alla höll varandra om ryggen och skapade en syndabock i gruppen som ville bryta mönstret kring tystnaden. Vi kan även ta exemplet ifrån min ena skola som jag var anställd på, där man skapade en attityd i arbetslaget som gjorde att kränkningar kunde pågå både bland elevgrupper och personalgrupp och när jag kom in i gruppen och ville bryta det, så blev jag syndabocken och man använde då härskarteknik mot mig. Eller ifrån en annan skola jag jobbade på, som inte ville att jag skulle lyfta på locket som låg och pyrde hos elever som mådde dåligt och var på väg att bli ”hemmasittare”.

När man konkret påtalar brister och har konkreta lösningar på det som även ingår att man själv jobbar med det, men ändå tystas ned eller förnekas eller anses som ett hot istället för en tillgång. Ja, då hänger jag inte med längre i det samhälle vi lever i. Jag har under den senaste tiden pratat med en hel del personer som upplever exakt samma sak, att man blir nedtystad, anses som ett hot och görs till syndabock. Det här kommer leda till skolornas död om man inte förändrar det system som just nu finns. Vi kommer framöver se en explosion bland elever på skolor, där skolor har lagt locket på i åratal och vägrar att lyfta på locket. Vi kände lite av det kring Metoo, men nästa explosion kommer vara betydligt större. Ja då är det försent att rädda det som kunde räddas. Folk trodde att Metoo rörelsen skulle göra en förändring, problemet är ju att arbetsgivare ville inte ens hitta/lyssna på konkreta lösningar och män fortsatte att förneka/förminska problemet. En tystnadskultur som finns, som blivit en norm. Hur kan man tro att man ska kunna utveckla en verksamhet på annat sätt än att lyfta på locket och börja jobba med bristerna?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s