En röd tråd genom 10 år

Jag har under mina 10 år som jag jobbat på olika sätt med mobbning och psykisk ohälsa bland unga, haft samtal med många unga, med föräldrar och andra drabbade. Många ville prata efter mina föreläsningar, några andra har mailat mig på min stödmail motmobbning@gmail.com, en del andra har jag jobbat tillsammans med på de 3 skolorna jag var anställd på. Jag kan inte räkna hur många olika berättelser jag fått höra, hemska händelser och hur illa en del blivit behandlad genom åren. Alla berättelser är unika på sitt sätt, men det finns många röda trådar som binder samman de flesta berättelser genom åren. Den här röda tråden är inte alla som ser, tex de som är mitt uppe i att försöka lösa sitt eget problem och kring vuxna som väljer att blunda. Därför är mobbningsfall ett samhällsproblem och systemfel och inte några enstaka berättelser.

Vad är då den röda tråden i alla gemensamma berättelser?

  • Vuxna förminskar, bagatelliserar och inte tar eget ansvar
  • Vuxna slänger själva kränkande kommentarer till den utsatte, hånar och förlöjligar
  • Vuxna skyller på de utsatta, att det är deras fel
  • Vuxna gör ett val att svika de unga
  • Om skolan tar upp ett mobbningsfall, så samlar man den utsatte och mobbaren i samma rum och ska samtala (medling)
  • Ingen vuxen tar reda på orsaken till att den utsatte är arg, frustrerad och slåss. Vuxna ser endast när den utsatte försvarar sig och inte hela händelseförloppet innan.
  • Det finns inget gemensamt förhållningssätt på skolor, hur vuxna ska bemöta elever.
  • Föräldrar berättar hur svårt det är att försöka samarbeta med skolan, då skolan slår ifrån sig ansvar eller tycker att de agerat tillräckligt (ändå fortsätter mobbningen). 
  • Huvudmannen agerar oftast inte tillräckligt för att se till så skolan tar ansvar och ger inte skolan förutsättningar eller tar skolan i försvar mot föräldrar

Under min period som jag föreläste besökte jag över 80 olika skolor, hade föreläsningar för elever, personal och föräldrar. Det finns bara en enda av dessa skolor jag fick rysningar av för att personal var engagerad i dessa frågor. Alla hade kunskap och engagemang i dessa frågor. Jag blev totalt överraskad och tappade nästan hakan av den energi som spreds över lokalen som jag föreläste i. Året var 2010, sedan dess har jag tyvärr aldrig upplevt en liknade situation förut.

Vad är slutsatsen? Att det krävs att varenda personal på en skola är engagerad i dessa saker, för att det ska gå att stoppa och förebygga mobbning. Det räcker alltså inte med några få eldsjälar. Det svåra i dagens läge är att det kommer och går personal som ett löpande band på skolor, vilket gör att man inte får samma kvalité jämfört med att personal stannar länge.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s