Ingen har ju undgått MeToo vågen som just nu är i Sverige och i andra delar av världen. Det har nu gått ett par månader och vågen fortsätter och blir ännu större ju mer tiden går. Jag som feminist tycker såklart det som händer är fantastiskt. Person efter person tvingas avgå ifrån sina tjänster, kvinnor efter kvinnor vågar starkare berätta sina upplevelser och tankar kring patriarkatet, sexuella trakasserier och övergrepp samt denna maktstruktur som finns i samhället.
Men vad händer egentligen efteråt på de verksamheter där folk tvingats avgå? Vi hör gång på gång chefer som säger ”vi har nolltolerans mot sexuella trakasserier och kränkningar” och ”vi har tydliga policy kring detta”. Jaha och? Uppenbarligen har ju ”nolltoleransen” och ”policy” inte hjälpt ett dugg tidigare. Så vad exakt är det man gör mer efter dessa avgångar? Ger man extra utbildningar till personalen, ger man mer tid för att skapa en starkare personalgrupp och värdegrundsfrågor, skapar man en särskild grupp inom verksamheten för att utreda och ta hand om dessa saker? Eller nöjer man sig med att titta över sina dokument kring policy ytterligare en gång, för att sätta in policyn i en pärm igen? Vad gör man med dem chefer som finns i verksamheterna som själva är bidragande orsaken till att klimatet/attityden fortsätter? Vad händer hemma hos de kvinnor som blir utsatta av sina män?
Jag har enda sedan jag började arbeta med dessa frågor (2008) pratat om att man måste titta över sitt eget beteende. Göra en självreflektion över vad man säger, gör och signalerar till andra människor. För ett par veckor sedan fick jag lite kommentarer ifrån elever ”Blir du aldrig arg Björn” eller ”Svär du aldrig”, klart jag blir arg jag är ingen robot. Däremot väljer jag vid vilka tillfällen jag låter aggressiviteten ta utlopp.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 