Nu är det exakt 10 år sedan min första vändpunkt i livet var. Mitt självmordsförsök genomfördes nämligen då. En dag som jag minns i detalj fortfarande, som jag även många gånger tidigare skrivit om här. När jag är ute i skolor och berättar om denna händelse är elevernas första fråga till mig, ”på vilket sätt försökte du ta livet av dig?” Jag kan aldrig förstå varför fokuset läggs på det, vilken betydelse har det vilken metod jag använde mig av? Det allvarliga i detta är ju att jag försökte överhuvudtaget. Nuförtiden är jag väldigt försiktig med att berätta om detta, just för att inte inspirera eller trigga någon.
För er som inte vet och undrar hur försöket kunde vara min vändpunkt, det var nämligen efter det som jag fick tillräckligt med hjälp ifrån vuxenvärlden och samhället. Personen som räddade mig ur allt mörker var min socionom Åsa (som förövrigt har namnsdag idag). Utan henne hade jag aldrig orkat kämpa mig ur all mobbning och depression och jag hade garanterat inte funnits idag. Hon gav mig allt som jag en gång hade förlorat, hoppet och en vuxen som lyssnade som verkligen förstod mig. Många säger ofta till mig att jag är stark, utan henne hade jag aldrig fått någon styrka överhuvudtaget. Tänk hur EN person kan göra så stor skillnad för en annan människas liv. Det är därför extra viktigt att agera idag om vi ser någon må dåligt eller far illa, imorgon kan den ha valt att avsluta livet för att du inte agerade.
Jag kan meddela att jag nu är antimobbningsansvarig för Suicide Zero, en organisation som förebygger just självmord.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 