Terapi efter långvarig mobbning

Att gå i terapi efter långvarig mobbning är enormt viktigt. Jag möter många unga som inte alls har något förtroende för kuratorer och psykologer, vilket är tragiskt. Visst finns det superdåliga psykologer som inte alls förstår sakerna hos personen som har problem. Men det finns även riktigt bra utbildade psykologer som verkligen jobbar på ett bra och korrekt sätt. Jag hade en konstig psykolog i 5an, men jag gav inte upp för det, jag hittade en ny. En del av det hela handlar både om att man är mottaglig för hjälp och att man har insett att man inte klarar av att lösa problemen själv. Jag skulle till exempel inte levt idag om jag inte hade fått min socionom kontakt på bup. Det finns fler exempel också där man fått bra hjälp så man kan gå vidare och känna mer livsglädje. Varje psykolog är unik, för alla jobbar på olika sätt, därför krävs det att man testar olika innan man kan avgöra att man inte gillar psykologer.

Man kan nämligen inte fortsätta livet och trycka undan sitt trauma eller problem. Förr eller senare kommer problemen i fatt livet, när man hela tiden förtränger saker finns det i det undermedvetna. Det blir svårare att leva i framtiden om man verkligen inte bearbetat problemet i form av terapi. Jag fick nyligen en kommentar här att jag fokuserar för mycket på offret och pratar sällan om mobbaren. Vilket enligt min åsikt inte alls är sant. Men för att knyta ann till det så behöver även mobbaren terapi för att bli av med sitt beteende. Tyvärr satsas det för lite på både skolhälsovården och på psykiatrin i samhället. Men att redan innan man verkligen testat en psykolog, så tycker jag inte man ska ha åsikten om att psykologer är några negativa personer som man inte tror på. Nu är det dessutom mer privata psykologer än någonsin ute i samhället.

Denna kommentar fick jag nyligen här på bloggen:

jag känner så väl igen det du berättar – lustigt nog är det en av de
läkande effekterna att berätta, berätta och åter berätta – tills känslorna som hör till
ens personliga berättelse liksom tonas ner och blir mindre smärtsamma. Därför kan jag inte hålla med personer som säger
att man inte ska ”älta” – nej, men när något gör ont och sitter och gnager
så kommer det att ta så mycket längre tid för det att läkas
ju längre man lägger locket på. Sår kan läkas, ärren fortsätter att klia men med sol och lite kräm för själen
så märks de efter tag ett knappast alls… mer än kanske i en väldigt stark känsla
för rättvisa.

Vad har du för erfarenhet av terapi, kuratorer och psykologer?

Ni som inte skrivit på namninsamlingen till obligatorisk kurs för lärarprogramet, kan göra det här!

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Terapi efter långvarig mobbning

  1. the perfect drug skriver:

    Älta i all ära. Ibland ”ska” man det. Men att ständigt älta sitt förflutna, mala på, och prata om det hjälper nog inte i alla tillfällen. Vissa kan oavsett hur mycket man pratar om det, känna att det är tungt fortfarande. Ärr minns man, ärr som blöder är svårt att komma över. Man skrapar liksom på ytan för många ggr, tills det tillslut öppnas upp igen.Det funkar inte så för alla givetvis. Vissa kan prata om saker om och om igen, utan att man direkt ”faller tillbaka”. Men för vissa som sagt, är det jobbigt.Att ”älta” sitt förflutna kan dessutom tära mycket på ens nära relationer, om man inte har hjälp utifrån, och kan ibland förlora vänner pga att man just ältar. (Något som hänt mig), man ska inte lägga locket på, för att det möter en senare i livet. Men man ska inte bara ”älta” heller.Alla vågar inte heller söka hjälp, pga hur det ser ut i dagens samhälle. Man är svag om man söker hjälp osv. Och alla psykologer är långt ifrån bra. En vän berättade att när hon besökte en av sina första kuratorer så berättades det bland annat om överdoser, våldtäkter, självmordsförsök osv. Denna kurator svarade med i stort sett att hon inte förstod varför denna vän då, inte mådde dåligt. Vännen gav kuratorn en örfil och gick därifrån. Det finns sådana historier, jag förstår folk som har svårt att hitta tillit för psykologer/kuratorer.Liksom att för en person som blir utsatt, utstött, hur vet man att man kan lita på en psykolog? Det är hans/hennes jobb att lyssna. Vissa antecknar, skriver journaler. Jag tror inte det känslan är speciellt bra för någon. Det finns bra psykologer, det finns dåliga. Balans är viktigt, men man känner ju ibland själv vad man vill göra. Som sagt, en person som inte är redo för att bli hjälp, kan heller inte ”tvingas” till hjälp. Det kan göra saker värre.Inte alltid, men det händer.Jag har erfarenhet av båda delarna där.En av de 3 jag har träffat, skrattade åt mig, lite hånfullt. Jag bytte direkt efter. Personen tog inte mig, eller mina problem på allvar. Bara för att man gått en fin utbildning, läst en massa böcker om huruvida en stereotyp från svenska folket är/beter sig, betyder det inte att dem är bra. Det är att ha en mall framför sig.Inte att se en person för dess verklighet.

    • Björn Hultman skriver:

      Mycket bra inlägg du gav! Men varken jag eller personen som skrev kommentaren menade att man ska älta varje minut, dygnet runt 7 dagar i veckan. För det är ju självklart inte bra och ger negativ effekt. Du har helt när, det kan förstöra relationen mellan sig och en vän, men då handlar det ju mer om att vännen som hör detta ältande inte riktigt kan hantera situationen på rätt sätt. En riktigt bra vän kan göra så att personen fokuserar på andra saker emellanåt. Ja, jag vet att det finns psykologer som inte riktigt tar sina patienter på allvar och bara antecknar utan att det finns några som helst känslor inblandade. som jag skrev så hade jag ju en dålig i 5an, men gav ändå aldrig upp hoppet om att hitta en bra psykolog.

  2. CmonEbba skriver:

    Jag får be om ursäkt om du uppfattade mitt inlägg som att jag på något sätt drev om mobbning.Självklart är jag mycket emot mobbning och jag vill verkligen inte att det ska förekomma någonstans i världen.Men hela grejen är den att det där var endast mellan mig och min familj, vi vet att vi kan skämta om och med varandra, vi vet vad vi får och inte får säga.Vi beter oss så klart inte sådär mot utomstående då hela min familj är emot mobbning.Och att vi skämtar med varandra och vet att det är okej, anser jag inte som mobbning.Och det var inte direkt så att jag uppmanade till mobbning i själva inlägget.Men jag får be om ursäkt om det var så du uppfattade det.Bra blogg för övrigt!Up up and away!

  3. the perfect drug skriver:

    Du gav inte upp letandet, förmodligen insåg du själv att du inte kunde lösa dina problem själv, och i ett stort behov att få rätt hjälp.Det är inte alla som funkar likadant.

  4. Nathalie skriver:

    Det som jag tror är själva problemet är att när man har varit utsatt för mobbing en lång period så orkar man inte gå på terapi. Och så brukar dom flesta säga ”Det kommer aldrig bli bra, ingen kan hjälpa mig” osv. Bara man har rätt inställning, och verkligen vill må bra igen så tror jag att dom flesta skulle gå på terapi.Och ja, problemen kommer alltid i fatt en i livet. Det är så sant så!

  5. frekar06 skriver:

    Jag sitter och funderar på hur man ska kunna få in mobbning och kränkande behandling i den ordinarie undervisningen. Det är min känsla lite att det även om det inte borde vara så är ganska kontroversiellt att lyfta in detta med mobbning i den ordinarie undervisningen. Rent ämnesmässigt är det inte svårt att få in i mina ämnen (Samhälle, Religion och Historia). Men det är med stor sannolikhet värre med hur framtida kollegor därute kommer att reagera. Jag vet inte vad du har för känsla kring detta, men det är min känsla i alla fall. Å andra sidan så måste man försvara den enskilde individen och inte systemet så det är antagligen bara att acceptera de konflikter som kommer komma. Är inte särskilt rädd för att ta konflikter för att få min vilja igenom i och för sig. Men det är uppenbart att vi har berg att bestiga fortfarande innan vi är över bergskedjan i denna fråga. Det är dags att börja arbeta med andra ord, för hårt arbete lär vara enda vägen framåt här. Det kommer ta många år att förändra attityderna där ute, men desto viktigare att arbetet drar igång på allvar så fort som möjligt!

    • Björn Hultman skriver:

      Jo, men det stämmer ju, vi måste sätta in det i helt vanliga kursämnen, svenska är ju utmärkt att ta upp de kränkande orden och öknamnen. Problemet är ju att man redan läser enormt mycket i ämnena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s