Mina svar på ungdomars frågor

 Fråga:
Hej
Jag känner mig väldig osäker och rädd i skolan jag har ingen att prata med. Jag blir retad och mobbad konstant och jag gråter hela tiden. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar mitt liv.
Svar:

Har du pratat med någon vuxen i skolan? Vet dina föräldrar om det? Det är enormt viktigt att du berättar för vuxen om detta. Det är skolpersonalen som är skyldig att agera så fort de får vetskap om detta. Din familj kan även trycka på skolan att ta sitt ansvar. Du ska absolut inte behöva ha det såhär och det är verkligen inte ditt fel till att det blivit såhär. Du bör gå till någon kurator eller liknade som har tystnadsplikt för att prata ut, just nu håller du allt inom dig. Det blir som en ryggsäck som bara blir tyngre och tyngre, till slut blir den för tung för att orka resa sig. Du måste agera innan detta sker! Vågar du inte prata direkt med någon, skriv ett brev/lapp!

När vuxna har fått veta detta måste en utredning ske och arbetet måste börja. Man måste ta in mobbarna i ett ENSKILT samtal. Du har en rättighet att känna dig trygg i skolan. Försök även fast det är enormt svårt, men försök hitta någon i din egen ålder att prata med. Det behöver inte ens vara på din egen skola, det kan vara en internetvän eller en kusin. Stöttning är enormt viktigt i detta process som du nu går igenom.

Försök även undvik så mycket du kan dessa platser där de mobbar dig mer än på andra ställen. Försök håll dig där vuxna är. När jag var utsatt undvek jag ibland att gå ut på rasten, jag var inne i klassrummet. Jag säger det igen, det är inte ditt egen fel till att du är utsatt! Våga prata om dina problem för din närhet.

råga:

Jag är en 21årig tjej, ochjag har ganska ofta svackor och mår dåligt, och nu har jag även börjat rispa mig med nålar i armen. Jag vet egentligen inte varför jag gör det, för det känns inte direkt bättre, ångesten försvinner inte och jag skämms över att jag gör illa mig själv. Det känns som om det bara är tonårstjejer som håller på och skär sig i handlederna. Men det är som om jag bevisar för mig själv att jag kan kontrollera min fysiska smärttröskel.

Jag skulle vilja sluta och bara må bra, men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vågar inte söka hjälp och prata med någon. Jag är så van vid att lösa saker själv, och så har det varit sen jag är liten, oavsett om det gäller ett skrapsår eller vinterkräksjuka, eller att jag mår dåligt. Jag vet inte hur man ber om hjälp, eller hur jag ska kunna prata om mina problem.

På skolan där jag går/bor så finns det en kurator som jag har funderat på att försöka våga kontakta, och det finns också en skolpräst som jag kanske kan prata med, men jag vet inte om det kommer gå. Jag har eventuellt tänkt prata med en vän som jag känner att jag kan lita på, och berätta för honom om mina problem, så han kanske kan stötta mig att gå vidare, men jag vet inte om det är en bra idé?
Hur ska jag göra för att våga söka hjälp, och sluta vara rädd?

Svar:

Du ska inte känna att det är ett ”löjligt” problem du har fast du är 21 år. Det finns många äldre än så som har stora problem med självskador och liknade som är destruktivt. Du måste försöka älska dig själv mer, läsa Mia Törnbloms böcker om självkänsla och lyssna på andra när de säger något positivt om dig. Du måste även hitta andra sätt att lätta din ångest. Läs även Sofia Åkermans bok ”För att överleva- om självskadebeteende” där du får mer konkreta tips på hur du ska agera rätt.

Du ska absolut berätta för någon, både till din kompis som du nämner och även till någon vuxen tex kuratorn. Detta beteende är svårt att bli av med utan hjälp utifrån någon annan person, så det är nödvändigt att du berättar. Jag hittade diktskapande istället när jag ville sluta skada mig, testa det! Ta ditt problem på stort allvar, detta kan ju bli värre framöver annars. Tänk att du ska leva med dessa ärr hela livet sen, vad ska du säga till dina barn? Du kan även använda musik för att få ur dej tankar, ångest osv. Ett annat knep kan vara gummisnodd runt handleden och smärta till.

Fråga:
Hej jag är en tjej 15 år gammal och går i 8:an jag har några kompisar men inte mycke. Jag känner mig utstöt av killarna de brukar altid skratta åt när jag pratar.
Tjejerna i min klass och andra klasser brukar vanligtvis vara trevliga mot mig, men det känns att de gör detta för de tycker synd om mig eftersom de tror att jag är annorlunda.
Jag bryr mig inte om mitt utseende och det är som stör alla.
Jag gillar inte att blanda med människor mycke jag är ofta lite
blyg och rädd att skäma bort mig.
Jag undara vad jag kan göra åt det ska jag börja härma andras stil för att de ska tycke att jag är snygg åh jag är också bra i skolan och alla ärae älskar mig för att jag är glad och snäll person.Jag får altid VG på alla prov så i bland tycker dom att jag är hela tiden hemma och pluggar och dom tycker att jag är plugghäst.
snälla hjälp mig jag vill skaffa många vänner som gillar mig inte tycker synd om mig! Hur och vad ska jag göra för att slippa bli utstöt av andra
Svar:

Nej, det lät ju inget vidare så som personerna håller på. Du har självklart rätt att ha din egen stil och ska absolut inte behöva anpassa dig till dom andra. Det är bara sorgligt om de inte kan acceptera dig som du är, då är det ett tecken på att man ska försöka hitta vettigare personer. Killar är knepiga, de ska för det mesta bara vara löjliga inför andra. Det du berättar är ju ren utfrysning när de skrattar åt dig när du pratar.

Jag tycker du ska försöka att säga ifrån att de inte har rätt att behandla dig på det sättet. Hur är det med vuxna i skolan, vet dom om detta? Det är deras skyldighet att ta tag i detta och säga till eleverna att detta beteende är inte okej. Att du skulle vara en person som är ambitiös med ditt skolarbete är ju bara väldigt bra. Det kan ju hända att de är avundsjuka på att du är lite duktigare än dom. Du har rätt att bli precis lika behandlad som alla andra i din klass/skola.

Om dina lärare inte agerar så får du försöka prata med någon annan, tex kurator. Hur mycket vet dina föräldrar om vad som händer? Deras ansvar är en hel del också, de ska stötta dig igen detta. De ska trycka på lärarna att det är lärarnas ansvar. Dina vänner ska också finnas som stöd, försök göra så att de står bakom dig när de där killarna kommer och beter sig sådär. Ju fler som agerar att det inte är okej, ju bättre och lättare bli det att stoppa den utfrysning som sker.

Det är viktigt att du pratar med vuxna om dina känslor. Att hålla sakerna inom dig blir bara ännu värre. Tänk på att det är absolut ingenting fel på dig, det är bara dom andra som inte förstår att man inte måste vara som alla andra. Fortsätt med din stil! När det gäller att du inte tänker så mycket på hur du ser ut, är ju både bra och dåligt. Du kan förbättra din självkänsla och självbild om du läser Mia Törnbloms böcker.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mina svar på ungdomars frågor

  1. Josephine skriver:

    Till dig som är 15, håll ut! Prata med skolkuratorn och med dina föräldrar. När jag var i din ålder så tror jag att jag egentligen pratade alldeles för lite med mina föräldrar. De stöttade mig inte, men hur skulle du ha kunnat stötta mig när de inte visste ordentligt hur jag hade det??Likså fick jag veta av min bästa vän först när jag var ca tjugoett att en av anledningarna att jag blev mobbad var att de andra var avundsjuka för att jag hade lätt att lära. Jag blev jätteförvånad för jag var inte bäst i klassen på proven, det var två andra som var bättre än mig – men de var ju förstås mer omtyckta så de blev aldrig utsatta. Det är jättebra att du har lätt att lära för det kommer att hjälpa dig framöver att bygga upp ett rikt liv.Jag var inte heller ett dugg intresserad av kläder och smink. Jag spelade/spelar ett instrument. Musik, böcker (biblioteket och en snäll bibliotekarie blev min räddning) och en bästa vän (ja en enda vän räckte faktiskt!) gjorde min uppväxt uthärdlig trots mobbningen.Mina svåraste år blev gymnasiet när vi gick olika linjer, men trots ensamheten där kom jag ut på andra sidan och på högskolan träffade jag till sist likasinnade, vuxna, mogna människor som delade mina intressen.Så håll ut! (och sök stöd av din familj, kuratorn, internet-vän)*kram*Josephine (du kan mejla mig om du vill!)

    • Björn Hultman skriver:

      Tack Josephine för dom tipsen till personen som ställde frågan. Men det är bara så att den personen inte läser denna blogg och kan inte läsa din kommentar. Frågorna och svaren finns på Ungdomar.se så frågorna till mig som jag svarat på har jag ej fått via denna blogg. Jag vet heller inte vem denna person är. Och som du även såg, så svarade jag ju personen med ungefär samma svar! Intressant det du säger med att man bör prata med föräldrarna om problemen. Det är ju av rädsla man inte berättar, man vill inte oroa sina föräldrar, man vill inte att det ska bli värre och man tror inte att dom kan hjälpa ändå.

  2. frekar06 skriver:

    Björn:Desto mer jag läser om mobbning och likabehandling, desto mer framstår det som om vi verkligen skulle behöva någon form av skolombud ute i de enskilda verksamheterna. Det tror jag skulle lösa flera problem. Då skulle man kunna få en intern part som har rätt att utkräva ansvar och det blir en mer oberoende part som utreder mobbning, kränkande behandling osv.Det är inte bara positivt för den som blir mobbad, som då har ännu en instans att faktiskt vända sig till utan det är också positivt för den som blir anklagad för mobbning eftersom denne får sin rättssäkerhet stärkt om denne kan få sin sak prövad hos skolombudet. Jag tror det kan finnas elever, även om de kanske inte är så många, som tycker att det är ett för stort steg att överklaga beslut som tas till barn- och elevombudet eller om det rör sig om andra skolrelaterade frågor till skolinspektionen/skolverket. Det är ett avsevärt mycket mindre steg att vända sig till ett skolombud som finns på plats på skolan. Detta skulle visserligen göra att rektor fick mindre makt i skolan, men frågan är om inte rektor idag sitter på allt för mycket makt och att detta är en del i problematiken kring direkt svaga insatser i en del fall kring mobbning. Sen ska man vara medveten om att detta inte löser alla problem. Här krävs helt andra insatser också. Men det kanske kan förbättra situationen för de mobbade och rättssäkerheten för de som blir anklagade för mobbning. Jag menar problemen är så pass omfattande att detta inte är något man löser i en handvändning precis, men vi måste ju börja någonstans. Det känns knappt som vi står på startlinjen ännu om du förstår vad jag menar. Ett typexempel på detta är debatten kring antimobbnings programmen som pågår nu. Istället för att diskutera nya lösningar och således vara kreativa så diskuterar vi istället vad de enskilda programmen gör för fel och dess förankring i vetenskapen. Vad hjälper det den elev som blir mobbad eller den elev som kanske anser sig oskyldig till anklagelser om mobbning? Ingenting skulle jag säga. Det är dags att gå från fina ord till handling nu och i det ligger också att utkräva ansvar av de som inte skött sig, inklusive politikerna. Frågorna om hur vi ska lösa mobbnings problematiken och hur vi ska garantera rättssäkerheten i olika utredningar i skolan kan faktiskt inte vänta längre! Frekar06

    • Björn Hultman skriver:

      Det lät som en väldigt bra idé, eftersom det är ute i skolorna vi behöver dessa som ser verkligheten och inte sitter inne på ett kontor med papper om likabehandling. De vet inte hur allvarligt det är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s