Ja mamma, jag har ätit idag i skolan!

En utav de följder som mobbningen får är just ätstörning. Att höra dag ut och dag in att man är ful, tjock och ett fetto gör att man helt enkelt vill äta mindre. Detta blir ju då till anorexi/bullemi, då man äter lite för att sedan medvetet få upp det man ätit igen för man vill inte behålla det eller att man äter för mycket för att sedan få upp det medvetet. Jag känner endel som har/haft denna ätstörning och detta förstör både för en själv och för andra utanför. Självkänslan är ju enormt långt ner i botten och det kan vara väldigt svårt för dom utifrån att försöka peppa på rätt sätt. Jag är en sådan person som lider av att se en annan ha ätstörningar, så jag kan inte välja att ignorera det, jag måste nämna det och hjälpa den.

Det dröjer ju tyvärr innan man ser och förstår att det är något fel, men några tecken är ju att man äter väldigt lite, går nästan direkt efter maten till toan, att man blir smalare för varje gång, tuggar tuggummi efter maten/toabesöket. Om inte man får behandling i tid, kan det gå så långt att man tyvärr inte överlever. Man ska vara försiktig med att nämna för personen om personens matvanor, för detta kan bli till negativ eftekt. Här är också viktigt att man berätta för personen att den är fin precis som den är. Det är väldigt viktigt att man inte skäller ut personen som de flesta föräldrarna gör, vilket leder till större skuldkänslor för personen som har problem. Att tjata och påpeka hela tiden kan därför leda till att dels förtroendet/kontakten mellan föräldrarna och den drabbade helt försvinner. Att ta det lugnt, ett steg i taget är därför viktigt. Här brukar också den drabbade förneka att den har dessa ätstörningar dels för att det är lättare att stötta bort att man själv har problem och sedan för att den har en annan bild av hur man ska se ut.

Som förälder kan man inte vara så blåögd och tro att den drabbade ska erkänna att den inte ätit något under dagen när man frågar den. Man måste förklara hur viktig personen är för en och för bådas skull måste personen förbättra matvanorna. Ge den drabbade tid på sig att både få tänka och att börja äta mer. Här är också viktigt att man ger den drabbade terapi där KBT är en bra behandling.

Tomrummets tystnad

Ett eko hörs någonstans ifrån.
Det verkar vara ett tomrum.
En värk som blir intensivare.
Ett hopp som inte stärks.
En dag som övergår till en liknade dag.
Ett mörker som fortfarande finns.
En rädsla som ligger och trycker bakom allt.
Ett självhat som inte minskas.
En sista tår faller ner till marken och tystnaden tar över.

Har ni någon erfarenhet av ätstörningar, eller känner någon som har/haft? Hur hanterade ni det?

726 unga kontaktade bris förra året med anledning av ätstörningar. Jag söker dessutom skolor för april nu och vill också föreläsa inför fler föräldrar, så kontakta mig!

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ja mamma, jag har ätit idag i skolan!

  1. Jonesy skriver:

    Jag har inte bantat någon gång i hela mitt liv. Däremot har jag varit väldigt smal under hela min uppväxt. Jag blev retad för att jag var smal, blev kallad för ”anorexiabarn” och har till och med blivit utskälld av främlingar för att jag var för smal. Det tog jävligt hårt på mig, så det är viktigt att tänka på det från den synvinkeln OCKSÅ.Med det sagt… Jag har även haft vänner som tyvärr drabbats av ätstörningar. En tjej i min klass i låg/mellanstadiet utvecklade under mellan/högstadiet en felaktig självbild. Trots att hon som jag alltid varit väldigt smal så var hon säker på att hon var tjock. Ett tag var hon säker på att hon blev tjock av en rostad macka och ett glas vatten. Jag minns att jag bodde hos henne när hennes familj var bortrest för att jag var rädd att hon inte skulle äta alls. Jag fick henne att äta något varje dag och tvingade henne att gå på toaletten med dörren öppen så att jag skulle kunna märka om hon kräktes… Om det var rätt eller fel av mig kan jag inte svara på. Jag gjorde det jag trodde var rätt.Idag är hon mor till två barn och även om hon inte har den bästa kroppsuppfattningen alltid så har hon ändå lite kött på benen. Det är något jag är väldigt glad för i alla fall.

    • Björn Hultman skriver:

      Tack för dom erfarenheterna! Jag tror och tycker att du gjorde rätt, det gäller att finnas där som vän, men också inte gå på för hårt. Jag tror denna kvinna tackar dig för ditt agerande..

  2. Josephine skriver:

    känner du till denna sidan? http://www.mobbning.se

    • Björn Hultman skriver:

      Ja, men visst gör jag det 🙂 Eva Larsson är en stor inspirationskälla till mina föreläsningar, dvs en del av föreläsningen grundar sig på hennes bok . Hennes bok går in mer grundligt hur mobbning funkar rent psykologiskt, den bästa fakta boken om ämnet enligt mig. Det är en sammanfattning av olika forskare. Läs vet jag! Hon är ju dessutom själv lärare. Hon var med i Uppdrag Granskning 2003 när de tog upp ämnet, se klipp här ifrån det:http://www.youtube.com/watch?v=swI0zICkg4M

  3. Josephine skriver:

    och boken ”Den galna skolsjukan” ? (jag har inte läst den än… *skäms nästan* )Hedgehog-Sara är medförfattare till den om jag har förstått det rätt.

  4. mawe skriver:

    sv: Tack för erbjudandet! Vi får se om det behövs! En intressant synpunkt! Den ska jag ta med mig i mitt arbete där jag också skriver om ‘konsekvenser av mobbning’.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s