Ljudet av sina andetag

Den kalla bänken

Jag öppnar mina ögon och ser suddigt.
För en kort sekund undrar jag varför jag ser suddigt.
Men jag kommer på att mina ögon är alldeles blöta.
Jag är inte medveten om hur länge tårarna har fallit.
Jag vet bara att man inte kan stoppa dom, när man verkligen vill.
På en övergiven lekplats sitter jag på en bänk.
Tårarna torkar fort i solen, men vad hjälper det?
Det rinner bara fler och fler ändå, så hjälplöst.
Bänken känns hård och kall, ingen har varit här.
Det finns ingen som kan ge mig värme, inte ens solen.
För jag är kall både på utsidan och insidan.
På en övergiven lekplats kan ingen trösta en.

När man hör sina andetag

När allt är som lugnast.
När allt känns mest meningslöst.
När man är som mest kallast.
När man är så förvirrad och vilsen.
När man fällt mängder med tårar.
När alla flytt och lämnat en.
När ångesten och när det känns tungt i bröstet
När man endast hör sina egna andetag.
Det är då man behöver en riktigt varm kram av någon.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s