En grupp med myrror

Tänk dej att du är en liten myra och du har mängder med andra myror omkring dej. Att du ser gång på gång massa människor ”jättar” som går och förstör över allt. Ingen annan myra bryr sig om dej, ingen finns för dig Blir det bråk försvinner alla myrorna och du står ensam kvar där. Tänk dej att du gråtit alla tårar man kan gråta under en hel rast, eller att ingen lyssnar och tar dig på allvar. Att alla vill dig något illa och alla hatar dej, bara för att du har ett ben mindre än dom andra. Alla skrattar och retar dig och du hittar inte en enda myr vän som du kan umgås med.

Tänk att när du kommer hem efter skolan, gör du inget annat än att sitter i ett hörn och gråter för dagens alla hemskheter. I ditt huvud ekar det orden folk sagt till dig idag och du kan inte glömma det. Du hittar inget som känns meningsfullt eller kul. Varje morgon när du äter frukost, mår du så dåligt av tanken av en ny hemsk dag, att du spyr upp din enda mat du har i magen. En klump i bröstet, något tungt och jobbigt. EN obehaglig känsla, du känner 365 dagar om året.

Tänk dig att du är en lite mus, omgiven av katter, hundar, råttfällor och att alla vill dig illa. Ingen vill dig något gott. En ensam liten människa i en värld av människor som bara går förbi. När man känner sig hjälplös, meningslös och oviktig. Ingen frågar hur du mår eller bara är närvarande hos dig.  Dagar blir till nätter, nätter blir till morgon, samma sak dag ut och dag in…

Det kan diskuteras mycket om hur kamratstödjare är bra eller inte. Enligt mig är det väl sådär, endel skolor kan ta över ansvaret till eleverna helt och tro ”vi har kamratstödjare, så vi jobbar bra med det”, dessutom kan det bli att man väljer att bli kamratstödjare för att dels få gå på möten på lektionstid och bli mer omtyckt själv. Men tar alla kamratstödjare sitt uppdrag på allvar? Hur ska man bäst välja ut sina stödjare, via lärare eller genom röst system? Jag tror på en blandning av lärare och föräldrar som ska välja ut, alltså INTE eleverna själva.

Man kan inte tro att bara för man har stödjare så jobbar man bra mot mobbning, det krävs så mycket mer! Jag är heller inte så övertygad om att alla vågar tala om allt för stödjarna heller, för risk för tillexempel rykten och spridning. Har dessutom en elev kappaciteten att ta mobbning på allvar..?

Jag tror man tar alldeles för många teorier förgivet, utan att faktiskt stanna upp och tänka lite om det är så pass bra som man från början tror. Men då kommer vi ju in på resurser och tid. På måndag ska jag göra en föreläsning på en gymnasieskola.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s