Idag hade jag en föreläsning på en skola, en liten grupp människor som var publik men ack så viktiga! Jag uppfattade skolan som ganska stor, men med fräscha lokaler. Det var ett intressant möte och hoppas jag nådde ut med buskapen. Det var i två grupper med ca 15 i varje. Efter dom två föreläsningarna hade jag ett kort samtal med en i personalen om vilket metod som är bäst att jobba med. Skolan använder sig av farstametoden och jag som ni vet gillar ju inte alls den metoden, men personen sa att de ändå pratar med föräldrarna till de inblandade eleverna. Hon blev lite chockad över att farsta metoden utesluter föräldrarna i ansvaret och delaktigheten och jag svarade att det är en utav grunddelarna i farsta, men att det låter som dom jobbar med olika punkter ifrån olika metoder. Jag håller mig till ett vetenskapligt beprövat program/metod!
Jag blev lite förvånad att inte deras skola jobbar med Olweus, eftersom alla grundskolor i den kommunen jobbar med den. Men detta var ju en gymnasieskola. Hon försökte då slingra sig bort ifrån den metoden genom att ge svaret ”vi har inte tid att ge personalen det utrymmet i tex utbildning”. Ska jag skratta åt hur sjukt det låter, eller ska jag gråta över att de inte inser problemet? Hon sa något annat också som jag kanske uppfattade fel när jag nämnde att farsta också fokuserar på att det är offrets fel att den blir utsatt. Jag tyckte mig höra ”Jo, men det är det ju”, med ett mumlande. Jag slutar nämligen tyvärr inte bli förvänad över skolors svar och ”arbete”. Men som tack för föreläsningarna fick jag tre jongleringsbollar med orden ”fri”,”val”, ”het” som man kan leka lite med orden.
Men jag träffade även två lärarstudenter som pluggar till lärare och har två år kvar av utbildningen. Vi hade ett väldigt trevligt och bra samtal om ämnet. Jag märkte att de fick bra mycket mer kött på benen efter min föreläsning, vilket är skoj. Jag märkte också deras intresse av ämnet, en av de två var själv utsatt på grundskolan och en av hennes skolor kommer jag till på fredag nästa vecka, haha! Mitt arbete fortsätter att rulla på. Som ni ser har bloggen fått en liten uppfräschning, med ny färg och bilder. Jag firar nämligen strax 2 år på bloggen!
Ämnet Självmord är uppe i media igen, vilket såklart är bra. Det handlar ju om den 21 åriga killen som hängde sig via webbkamera igår. Läs här.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 
Vad trist med de kommentarerna, har tyvärr den fördomen att många skolor har en policy på pappret men i verkligheten finns inte det engagemanget som behövs. Jag önskar verkligen att alla skolor tog detta på allvar.Grattis till dina två år på bloggen 😀
Den uppfattningen delar jag med dig! Tack och hoppas jag gjort/gör skillnad för er läsare!
Det har du, men jag har en fråga. Någon i min närhet som inte är mitt barn har hamnat i mobbing och det gör så ont i mig att se hur dåligt hon mår. Hur osäkerheten börjar ta över henne och hur hon tittar ner i golvet när vi går in i en affär. Hennes föräldrar har sett till att hon bytt skola och det ser ut att bli bättre, vad kan jag göra mer än peppa henne och se henne och berömma/uppmuntra. Finns det något? hon vill inte prata om hur hon mår eller vad som händer. Känner mig helt hjälplös. Några bra råd eller böcker du kan tipsa oss om?
Man kan inte tvinga henne till att berätta, det är viktigt att du skapar ett förtroende för henne. Visa att du bryr dej med enkla medel, att du finns där, att du säger att hon kan prata när hon behöver. Du kan ju även hålla ögonen på om hennes beteende förändras mer, eller om du kanske kan prata med hennes skola. Du kan ju tipsa hennes föräldrar om denna blogg!En mycket bra bok, som mina föreläsningar grundar sig på är ”Mobbad?Det har vi inte märkt” som är skriven av en lärare som heter Eva Larsson. Den finns på adlibris. Den går in mer psykologiska bakgrunder kring ämnet.
Hej Björn! Tack för att vi fick möjligheten att lyssna på din föreläsning igår och även fick en mycket bra intervju med dig. Vi önskar dig ett varmt lycka till i ditt fortsatta arbete då det är ett mycket viktigt arbete som du gör. Ge inte upp!Hälsningar Hanna och Maria
Det var så lite så, tack själva!