Det kristallklara vattnet

En vanlig kille

Jag sitter på bänken utanför skolan.
Alla skrattar och har det bra.
Barnen leker med varann med olika saker.
En stickande känsla i bröstet får jag sakta.
Gråten går inte att hindra, det droppar ner på bänken.
Ett tomrum växer nu inom mig.
Något inom mig känns konstigt, som något är förstört.
Ingen bryr sig om mig eller vill vara med mig.
Livet i ensamhetens värld är påfrestande.
En frustration får jag och går fram till några och frågar.
Svaret jag redan visste var ett nej.
Nej, nej det är det enda jag hör.
Inte ens en enda som vinkar och säger hej.
Det går nu inte att sitta på bänken, den är för våt.
Barnen rusar in på lektion, men inte jag.
Orken och hoppet har försvunnit, själen äts upp bit för bit.
Jag är en helt vanlig kille, med många vänner.

Kristallklart vatten

Jag sitter och stirrar ner i det kristallklara vattnet.
Jag ser en ledsen kille med tårar som faller ner på kinderna.
Han ser så ensam och helt förstörd ut.
Han är helt borta ifrån verkligheten.
Killen har säkert ångest och meningslöshetskänslor.
Plötsligt blir han suddig, för tårarna har nu hamnat i vattnet.
Tänk om någon kunde hjälpa honom och bara umgås.
Genast böjer jag mig ner och vill ge honom en kram.
Men jag ser att den härmar mig och sedan inser jag att jag ser mig själv.

Ensamma nallebjörnen

På sängen ligger en nallebjörn.
Den ligger där med ledsen min.
Det är inga fler gosedjur på sängen.
Helt ensam ligger björnen där.
Den tänker och stirrar i den stora ensamheten.
Tänk om något barn kommer för att krama den.
Men det är ingen som kommer och nallen ligger där helt ensam.
Ingen som kramar om den eller tar hand om den.
En bortglömd nallebjörn, som ingen vill ha

Annons