Här kommer mina äldsta dikter, skrevs under min depression.
I nio år gick jag i en stor fälla.
Jag vill ju att det ska sluta nu, snälla!
Min uppväxt är förstörd.
Men jag vet ju att han alltid var störd.
Minnen går inte att ta bort.
Kanske bara om man börjar i nån sport.
Lärarna blundade
Mina föräldrar undrade.
Mobbning är inget man ser.
Egentligen borde man se eftersom det är fler.
Stängda buren
Jag är instängd i en bur.
Buren är mitt hem.
Jag kommer aldrig ut ur min bur.
Jag är fast i buren.
Ingen kommer märka mig.
Ingen ser eller hör mig.
Om jag inte går ut ur buren.
Men för att kunna komma ut behövs en vän.
Som räddar mig och hjälper mig.
Den vännen kom aldrig
Tårblanding
Mina tårar blandas med regnet där jag sitter.
Jag sitter stilla och bara är borta.
Borta i mina drömmar och tankar.
Tankar om en annan bättre värld.
Mer och mer tårar blandas.
Mer och mer tankar.
Regnet slutar, men mina tårar fortsätter.
Mörkret faller, men jag sitter kvar där på trappan.
Drömmer och tänker.
Tårar i mängder.
Känslo leken
Du får gråta.
Du får skratta.
Du får vara arg.
Du får säga förlåt.
Du får skrika.
Men det är ändå mina känslor du leker med.
Att inte se verkligheten
Jag ler när du ser mig,
det är bara som du tror.
I verkligheten gråter jag floder inombords.
Du ser inget av det.
Du tror att jag mår bra,
men i verkligheten mår jag skit.
Du tror att jag har massa vänner.
Men i verkligheten har jag ingen.
Du tror att jag har skit skoj på fritiden.
Men i verkligheten sitter jag på mitt rum med rakbladen.
Tänk om du någon gång kunde ta reda på verkligheten!
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 
Hej lilla vän. Du skriver jätte fina dikter och jag lider med dig. Jag har en dotter som har haft en glad fasad men inombords har hon haft stora sår. Hennes bästa vänner var ett tag rakbladen. När jag som mor förstod att hon mådde dåligt hade hon säkert mått dåligt ett bra tag och jag var så blåögd och naiv ett tag och trodde att det var tonårshormoner som flödade. När jag väl vaknade upp från min ”det händer inte mig eller det händer inte mitt lilla barn” så efter mycket bråk och tjat med BuP så fick vi, hon och jag hjälp av ett DBT-team. Det har varit lång och känslosam resa i flera år men nu efter 3 år så vet jag att hon är en otrolig känslig människa och vi båda har lärt oss att kommunicera om det svåra och fått instrument för att ta tag tillsammans i problem. Hon är och kommer förbli en enorm stor människa i mina ögon. (Det säger säkert alla mammor om sina barn men hon är fantastisk människa med en massa livserfarenheter som man inte önskar att en tonåring har erfarenheter ifrån) Jag hoppas bara att du kan genom dina dikter få stöd och någon som lyssnar på dig så du kan stiget ur din bur. Det önskar jag verkligen att du får.
fan.gör ont.men du skriver bra!
Hej. Fina dikter, eller ja, ur ett sådant perspektiv. Jag har själv varit utsatt för mobbning och jag känner så väl igen mig. Förstår inte hur människor kan vara så trögsinnade.ursäkta, mitt namn kom inte med i förra ^^ // JOHANhttp://johanochemilslilla.blogspot.com