Imorgon ska jag till en skola som arbetar med den bästa mobbnings-metod som finns, nämligen Olweus programmet. Jag ska ta reda på hur länge dom jobbat på det sättet, hur mycket tid dom lägger ner på ämnet och om dom märker skillnad. Hade majoriteten av alla skolor jobbat på så sätt, hade vi garanterat minskat mobbningen och på så sätt minskat antalet som väljer att sluta sitt liv. I den metoden ingår alltså att lärarna ska få mer utbildning om det och det är ju där min roll kommer in, att lära dom mer. Som alla andra gånger ska jag göra allt för att få dom till att tänka annolunda än vad de troligen hittils gjort. Jag återkommer på onsdag hur dagen var.
Min låg och mellanstadie hade verkligen inget team eller grupp som arbetade med mobbning. Det hade verkligen behövts och ska vara på alla skolor. Det svåra under min tid var ju att jag inte hade någon att vända mig till när något hade hänt eller kännts jobbigt. Jag vet inte hur många gympa lärare jag hade under 1-9:an, kan gissa på en 8 stycken under den tiden. Jag har ju tidigare berättat att endel av min mobbning skedde under/till/från gympan och att inte ha samma lärare under längre period kan ju ha varit en av osakerna till att ingen reagerade mer. Bra lärare som man har länge får man förtroende för och kan på så sätt gå och prata med den. Min lärare jag hade 1-3:an var en väldigt snäll person, ja för snäll för att hon var alldeles för mesig, vågade inte ta tag i problemen. Ja, jag kan säkert göra en lista på hur bristfälliga min skola var. Det som skrämmer mest är att jag var bara en av alla andra 100 000 som blev utsatta för något sådant.
Att inse endel sanningar gör ont, fruktansvärt ont för mig. Hur mycket jag än försöker kämpa kommer jag inte ur den onda cirkeln.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 