Våga prata om ämnet självmord!

Det var en intressant temadag igår. Vi diskuterade en hel del under dagen bland annat att man inte bara ska kolla på jornaler på psykvården, utan se hela bilden av hur personen mår just nu. Det nämndes endel om hur bristfälliga journalerna var och att man gör en diagnos på självmordsbenägenheten och att den inte stämmer överräns med verkligheten. Man kan uppnå många eller nästan alla punkter i diagnosen, men ändå klassas som låg självmordsbenägenhet. Detta gör att man får en fel bild av personen som är självmordsbenägen och tas därför inte på allvar. Det är viktigt att tolka och se signalerna som en sån person ger. Psykiatrin har en konstig bild av att proppa i patienterna antidepresiva medel och tro att allt ska bli bra.

Under förra året tog 1 453 sina liv runt om i sverige. Endast i Stockholms län är det 300 st per år. Det är alltså färre som dör i trafiken per år i Sthlm. Siffran har legat på ungefär samma under en 7 års period. Nu sedan ett tag tillbaka är det lag på att rapportera självmord och självmordsförsök till socialstyrelsen i sk Lex Maria anmälning. För ett tag sedan ändrades antalet tabletter i Ipren och Alvedon-askarna, detta pga att många överdoser sker. År 2006 införde regeringen en nollvision för självmord, där det står bland annat att det måste ha en tidig upptäckt av varningssignaler. Det ska vara tydligt vem som ska ta ansvaret. Man ska heller inte skriva ut någon patient för tidigt bara för att den mår lite bättre, för det är så att det går i vågor måendet om man är självmordsbenägen. Det finns studier som visar att i de flesta fall av självmordsförsök har man sedan gjort ett till eller flera försök som senare lyckats.

På temadagen hörde vi två olika berättelser om två olika föräldrar som misst sina barn pga självmord. De hade mycket gemensamt dom två berättelserna, nämligen dålig hjälp av psykiatrin. I ena faller tittade inte ens personalen så noga i journalen, psykiatrin skrev ut patienten alldeles för tidigt och man trodde dottern hade en låg självmordsbenägenhet fast hon gjort 4 försök innan. I båda fallen la man skulden och ansvaret hos de anhöriga och sa att de själva skulle höra av sig till psykiatrin om det blev sämre. Dottern hade tagit överdos pga en annan patient på avdeningen var knarkare och på så sätt kommit över tabletter. Det fanns fler brister på den psykiatrin, nämligen just den natten hon tog sitt liv hade man ingen personal.

I det andra fallet var det om Ludmillas dotter Linnéa som ni kan läsa mer om på hennes blogg som finns i Länkspalten till höger! Där lät BUP ge henne permission fast alla viste om att hon aldrig skulle leva på sin 15 års dag, trotts att hon hade gjort tidigare självmordsförsök och man tillät henne att vara ensam hemma en gång då hon självklart gjorde ett försök. Summan av detta är att psykvården är sjuuk dåliga och skjuter över ansvaret till de anhöriga. Vi alla måste prata mer om ämnet och bli mer kunniga. På min första skola tog jag upp ämnet och efteråt blev skolan sur på mig för att jag hade nämt ämnet. VÅGA prata om ämnet!

Aktion Livräddning, NASP och SPES är några som jobbar aktivt med forskning, förebyggande och hjälp angående självmord.

Annons