Alla mina år av terapi

Terapi och samtal har jag haft länge, ja väldigt länge, redan i 5:an började jag hos kurator. Det var oerhört super dålig kurator jag gick hos. En kvinna som bad mig att blunda och andas djupt och försöka lugna ner mig. Så töntigt att tro att det skulle kunna hjälpa mig ur allt det jobbiga. Jag minns inte hur länge jag gick dit, men jag märkte väldigt tidigt att det påverkade inte mig positivt att gå dit. Det var precis som jag bara skulle glömma alla problem, utan att ens bearbeta det. Jag fick då en dålig erfarenhet av kuratorer och trodde att det aldrig skulle hjälpa mig. Åren gick utan att jag ens snackade med någon om mina känslor och utanförskap.

I 8an började jag hos en ny kurator på en ny skola. Där märkte jag hur skönt det var att bara rensa tankarna, förklara hur man tänker och känner just då. Vi började bli allt mer intensiva och lärde känna varann mycket, vi började bowla och annat tillsammans. Jag gick hos honom rätt ofta, men tillslut blev mina tankar så djupa och mörka att han inte riktigt kunde hjälpa mig fullt ut. Han gav då tipset om att BUP skulle vara bra för mig, så jag ringde dom och kom dit. Där började jag prata med en underbar socionom. Vi pratade i 2 års tid, sedan slutade jag på BUP eftersom jag var 18 och då började jag på Stadsmissionens verksamhet som både hade killgrupp, aktiviteter och samtal för ungdomar. Där gick jag i 1 ½ år på samtal och på killgrupp. I november förra året började jag nya terapi igen och slutade där i våras.

Ja, är det någon som kommer och säger att jag inte försöker kämpa, då har den personen inte fattat ett skit. För hade jag inte kämpat och gjort allt vad jag kunnat, då hade jag inte levt idag kan jag säga. Jag är snarare mer uppröd på dom som påstår att jag inte försöker ta kontakt med folk och börja umgås, men det är betydligt svårare än vad ni kan tro. Eftersom varje gång jag har försökt, så har kontakten helt brutits, utan att personerna ger någon förklaring. Endel säger att det är svårt att bli vän med någon som mår dåligt, men hur ska man annars få kontakter om ingen är berädd att kämpa för att få kontakten bra? Vadå svårt/jobbigt med en vän som mår dåligt, är man riktiga vänner ska ju inte det påverka. Det blir som en ond cirkel för mig och kontakter.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s