Äntligen är ämnet uppe på tappeten igen, känns skönt. I metro igår kunde man läsa att det är allt mer våld i skolorna runt om i landet nufötiden. Ämnet att skada sig har kommit upp också i diskussion igen. Vi måste prata mer om såna problem, vi måste diskutera om hur man löser något sånt. Att förneka, blunda eller skita i att prata om sånt löser ingenting alls. Det är som jag sa på föreläsningen i måndags, mobbning är något vi måste jobba med hela tiden alla tillsammans nu och tills vidare och även att allt arbete är bra arbete.
Nu har en skola bokat mig inför en föreläsning och några andra är på gång. Idag ska jag fortsätta kontakta skolor igen, för att ligga i lite, för att visa att jag finns. Har endel kommuner kvar att gå igenom. Vore trevligt om denna höst blev vändningen för mitt arbete, att mina föreläsningar tar fart alltså.
Jag är ganska besviken på att det bara var 4 stycken som kontaktade mig eller gav en kommentar i bloggen efter tidningsartikeln. Jag hade förväntat mig fler reaktioner ifrån dom som läste den. Men vad ska man göra?
Ljusa och mörka dagar
Vinden viner i några träd där borta.
Fåglarna är på ett underbart härligt humör.
Jag tittar upp mot den blå himmel jag har ovanför mig.
Jag riktigt njuter av solen, värmen och lugnet.
Mina ben hänger ner ifrån bron som jag sitter på.
Fötterna nästan nuddar det glittrande kalla vattnet.
Efter en timme börjar skuggan sakta ta vid.
Men jag orkar inte flytta på mig, för Stockholm är så vackert.
Det går rakt in i mitt lilla trasiga hjärta.
Tillslut går jag därifrån och går hem.
Väl hemma inser jag att det är svårt att se livets ljusa dagar,
när de mörka dagarna lyser igenom
Några droppar regn
Jag sitter och tittar ut igenom fönstret, där jag sitter.
Jag ser mörkret och samtidigt ljuset där ute.
Några droppar regn faller sakta, eller vänta är det regn?
Det spelar inte så stor roll vilket längre.
Jag öppnade nog fönstret lite för fort.
Ett vimmel av tankar far igenom huvudet.
Tron om att det skulle ordna sig lättare nu.
Jag trodde ni skulle vara här och fånga upp mig.
Men tydligen lyckas ni alltid vara på fel plats.
Jag kan inte ens lita på mig själv längre.
Jag lyckas alltid lura mig själv och gå vilse.
När man går vilse, går man runt i en cirkel.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 
Hej, jag läste artikeln om dig i UNT och ville skriva några rader… Jag har själv blivit mobbad, dock inte i samma omfattning som du. Men det satte sina spår hos mig, spår som fortfarande märks. Troligen bidrog mobbingen till att jag trillade ner i en långvarig depression, och den lär även ha bidragit till min sociala fobi. Jag har också problem med att få nya vänner, och behålla dem, det känns som att jag inte vet hur man gör. Jag antar att det är för att jag var ensam under den tid då man skulle lära sig sånt, så jag lärde mig väl aldrig riktigt. Och så har jag ju blivit så van vid att vara ensam.Jag kan ju inte säga att jag blev glad över att läsa om din situation, det är ju åt helvete att någon ska behöva ha haft det så, men det är ändå på något sätt skönt att veta att man inte är ensam, att det finns andra som har varit med om liknande. Tyvärr vet man ju i och för sig att det finns många sådana… Jag är imponerad av det arbete du gör, att du orkar kämpa som du gör genom att föreläsa och blogga och så. Det är jätteviktigt och gör stor skillnad, tror jag. Bra!