Det var en september eftermiddag 2003 som jag var ensam hemma efter skolan. Jag hade en stark panikångest att jag inte orkade kämpa längre. Några dagar innan hade jag varit på apoteket och skaffat sömntabletter, som jag noga gömde i en låda vid skrivbordet. Nu hade jag en stark känsla av hopplöshet och mina tankar var helt låsta. Jag var nu i mitt sämsta mående, nere på botten. Mobbningen hade då alltså varit i 8 ½ år, med utanförskap, kränkningar och annat. I någon slags desperat handling skickade jag iväg ett sms till min enda vän, för att säga att nu har jag bestämt mig, nu var det dags.
Jag låste genast min dörr till rummet och satte mig vid skrivbordet och tog upp tabletterna i packetet. Där låg fyra kartor med 10 tabletter i varje. Jag började ta in en tablett efter en i munnen och svalde med lite vatten. En karta var nu borta och jag fick en tanke om att nu har jag redan tagit några, så då kan jag lika gärna ta ännu fler. Tabletterna hade en stark motbjudande stank, som gjorde det svårare att fortsätta svälja mer. Tillslut slutade jag stoppa in fler tabletter, nu hade jag en stark oro och ångest. Vad kommer hända nu, tänkte jag. Ytterligare en karta var nu tom.
Jag la mig ner på min säng och satte på tv:n för att få tankarna på något annat, för att inte jag skulle känna ånger om vad jag nyss gjort. Det var en minnesstund på Sergels torg för Anna Lindh på tv:n. Jag hör och ser Göran prata om henne, medan jag får en otroligt stark smärta i både mage, ögon och huvud. Tröttheten börjar bli mer och mer synligt för mig. Jag låg där länge, men inget mer än så hände. Efter det minns jag inte så mycket, mer än att jag försökte låtsas som inget hade hänt när familjen kom hem.
Jag berättade senare för min skolkurator hur dåligt jag mådde och han sa att jag borde kontakta BUP. Jag gjorde det på en rast och fick först prata med en socionom som hette Åsa, hon sa att hon skulle kontakta en läkare för ärendet, sedan fick jag prata med läkaren Björn och sen Åsa igen, vi bestämde att den 4 december skulle vi ha ett akut samtal med min familj, Åsa, läkaren och jag. Då blev det offentligt för mina föräldrar om vad som hände den där dagen i September. Men inte förräns nu idag blir det offentligt för mina föräldrar hur det gick till i detalj.
Utan socionomen Åsa hade jag antagligen inte orkar kämpa vidare och då gett upp livet. Hon har blivit den viktigaste personen i mitt liv.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 
Gör ont att läsa om hur dåligt du har mått. Vilken tur att du fick hjälp…./kramar Sofie
katter är go om dom sover 😉 tack så mycket.. typ, detsamma..
blir ju sårad av det du skriver, tur att du fick hjälp! och att du kan skriva om allt i blogg, starkt 🙂
Det gör ont i hjärtat Björn! Men du är stark som berättar! Ju fler människor du kan hjälpa med din historia, desto bättre! Och Tack Åsa, för att jag fått träffa Björn/Louise
Björn, du gör ett fantastiskt jobb på din blogg. Jag lider med dig över att du har haft det så tufft. Tänk på hur många du hjälper med din blogg. Du är i mina ögon en hjälte!
Starkt av dig att berätta, har haft självmords tankar själv… dom kommer ibland också… ja har känt mig mobbad i 2 år i 7:an till 8:an och det var igenom blickar, slag och sparkar som kom varenda dag, själv har ja inte gjort ett skit och hela min barndom och 1:an till 6:an hade vart toppen men sen nåär högstadiet kom började det. sen när ja började 9:an så trodde ja det var över med alla slag/sparkar för dom som gjorde det mot mig gick ut högstadiet och har bytt skola. men nu redan 3 veckan får man höra massa skit hela dagen, dsatt och grät på toaleten så fort vi hade rast, och ja har inte berättat det här för någon förutom en kompis till mig som ja vet att ja kan lita på till 100% vet itne om ja pallar mycket mer för ja får tankar i skolan om självmord.