Man kan jämföra mobbning med en ryggsäck man har där back. Ryggsäcken representerar allt det man gått igenom under livets gång. Ju mer jobbiga saker, ju tyngre blir ryggsäcken och förvärrar sin fortsatta gång i livet. När man går i terapi försöker man lätta på säcken och ta bort endel saker ur det förflutna, så att ryggsäcken blir normal vikt igen.
Detta kan ta flera år att berarbeta. Jag har gått nästan intensivt gått i terapi i 5 år nu, mer eller mindre. Ibland känns det att man inte kommer någon stanns, ibland kommer man två steg framåt och ett tillbaka. Det gäller att ha tålamod, att tro och hoppas på en förbättring. Själv kommer jag sakta framåt, fast det känns som jag står helt stilla. Den som sist märker skillnad är offret, den som märker först skillnad är ens föräldrar och i närheten. Jag har nu slutat min terapi och hoppas förgott.
Det är alltid för tidigt att ge upp!
I Juli har jag semseter ifrån jobbet och ska dels resa ner till familjen i min barndomsstad. Jag har ju alltid ett obehag när jag går på stan där, eftersom jag gärna inte vill möta mina tidigare mobbare. Ibland tänker jag att jag måste utsätta mig för det jobbiga med att gå på stan, men sen tänker jag varför jag måste det. Finns ju egentligen ingen anledning att jag måste må bra i den staden där jag inte ens bor längre. Jag har nu bott här i 2 år och stabiliserat mig ganska bra själv.
Läs min blogg i mobilen, på mblogg.aftonbladet.se/mobbning
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 
En vacker dag kan du förhoppningsvis gå ”rakryggad” genom din stad och veta att du är BRA, och vad alla andra gjort mot dej är DERAS skam och skuld som dom får bära på i sina ryggsäckar…Bra jobbat iallafall!
Hej! Det måste vara en svår sak att besöka staden där man blivit utsatt för mobbningen. Jag förstår att du inte vill stöta på dina mobbare, dom kan du klara dig utan. Det gäller väl att försöka göra sina dagar så bra och drägliga som möjligt, och du verkar ha kommit långt när det gäller det – väldigt mkt längre än vad jag har gjort- eftersom jag har full schå med att överleva…..Du verkar vara en stark människa!/kram Sofie