Jag har ju nästan alltid varit utan vänner. För drygt 4 år sedan hade jag en kontaktperson som hette Walter. Detta var för att jag skulle komma ut lite utanför mitt hem och göra skojiga saker. Vi gjorde allt möjligt tillsammans, bio, klättrade, fikade, bowlade och annat. Han var drygt 25 år, dvs ca: 8 år äldre vilket jag kände var den enda nackdelen. Jag hade väldigt skoj tillsammans med honom, en gång bjöd vi hem honom och hans tjej på middag. Men så en dag berättade han att han skulle flytta till Göteborg och han försvann efter 1 års kontakt.
Våren 2005 lärde jag känna en tjej i skolan som var ett år äldre. Vi umgicks väldigt mycket utanför skolan, hon följde med mig till sommarstugan, bio, picknick och annat. Vi sågs 1 gång i veckan under hela sommaren och blev ganska tajta. Men sen kom hösten och skolan började igen, hon skaffade kille och försvann ur mitt liv snabbt efter det. Kanske var jag bara en leksak, en slags reserv vän under sommaren.. Varför det blev som det blev har jag aldrig fått svar på. Jag skickade ett brev till henne för 1 år sedan och förklarade hur ledsen och sårad jag blev, men har inte fått något svar.
En annan ”vän” jag har haft under åren var en tjej som heter Malin ifrån Trelleborg. Detta var en riktigt goo vän jag hade på nätet. Vi snackade i typ 2 år och blev den tajtaste internetvännen jag hade. Jag skickade massa hemgjorda filmer till henne, vi hjälpte varann när vi mådde dåligt, vi förstog varandra väldigt bra. Jag helt enkelt levde ganska mycket på att ha kontakt med henne. Vi snackade länge i telefonen och min telefonräkning blev lite hög, men jag hade ju få att prata med. Sen förändrades allt och kontakten bröts. Jag försökte få kontakt med henne, men utan visat intresse och än idag försöker jag med detta ibland.
Ytterligare en internetvän jag hade var Emma ifrån Höllviken. Vi snackade också ganska mycket på nätet och även skrev brev till varandra. Vi pratade väldigt mycket i telefonen också. Sen fick hon något konstigt ryck och påstog massa saker som jag inte alls hade gjort. Min pappa var tvingen att kontakta hennes pappa för att hon skulle sluta. Jag blev ganska orolig, eftersom pappan hotade med polisanmälan. Men min pappa är bra på att stå upp för saker, så det gick bra senare.
Ja, detta är bara några av alla jag har haft kontakt med under mina år. Tackvare internet fick jag bra kontakt med rätt många, eftersom jag var blyg och många dömde mig för utseendet, så var det en bra lösning. Desutom hade jag ju inte så bra kontaktnät hemma där jag bodde. Men som ni märker har alla svikit mig och lämnat kontakten. Nästan alla har lämnat mig utan att ens förklara varför.
Hur mycket jag än försöker och när jag väl börjat få bra kontakt med någon, så står jag alltid ensam kvar där i mörkret.
Jag kan
Jag kan drömma mig bort.
Jag kan låtsas vara någon annan.
Jag kan förneka mina känslor.
Jag kan gråta mig till sömns varje natt.
Jag kan vara arg på mig själv.
Men det enda som verkligen hjälper,
är en tröstande kram från någon.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 
Det du gör här Björn, är helt fantastiskt! Din ärligthet, ditt mod och din kämparglöd är enastående! Du är en hjälte, inte bara för att du står upp och faktiskt tar tag i problemen för andra – utan för att du också står upp för dig själv! Jag tackar för allt du delar med dig, du öppnar ögonen på människor! Ge aldrig upp – för ingen är som du!/Louise
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Har också blivit mobbad men kanske inte så mkt som du verkar ha blivit.Fortsätt skriva, det behövs.