Livet efter 9 års tid av plågeri

Att kämpa för sin rätt och tro är väldigt viktigt när man kämpar mot mobbning. Att inte ge upp med att bli betrodd och sedd. För min egen del tvingade jag ju mig själv att gå till skolan, för betygets skull och att jag hade ett litet hopp om att imorn kanske det skulle vara över. Min egen styrka om att kontakta BUP var också en av anledningarna till att just mitt liv gick att rädda/dra upp. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att tack vare min egen styrka i allt, kunde jag komma ifrån min mobbning, lyckas överleva. Jag fick ju som bekant väldigt dåligt med hjälp ifrån skolan att lösa problemet och ifrån övrigt i samhället också.

Mina 9 års utsatthet kunde jag bearbeta hos BUP, samtidigt som jag bearbetar den fortfarande med hjälp av mina föreläsningar. Mina föräldrar stog upp för våran rätt om att jag skulle få det bra. För kom ihåg att varje barn/ungdom har rätt att trivas och ha det bra i en skola man går till varje dag. En av bloggarna jag har länkade här skriver om sin son sebbe som blev utsatt, men som nu också lyckats bli fri ifrån mobbning. Min mobbning slutade ju egentligen automatiskt genom att jag började gymnasiet där alla var mogna och tänkte mer självständigt.

Jag har tidigare nämt att jag har en generell regel om att är du utsatt under tex 7 år, tar det drygt 7 år till att berarbeta allt. Men som många fall lyckas man tillslut komma ur problemet, på ett eller annat sätt. Tyvärr väljer många familjer att byta skola, för att dom känner sig så desperata, så de tar första lösningen som finns, som egentligen inte är någon lösning. Jag gick i olika terapier och samtal i 6 år och nu förhoppningsvis inte behöver gå fler.

Jag har levt i ett helvete, som ni alla vet. Jag har varit med om ett självmordsförsök, depression, självskadebeteende, utanförskap, skilsmässa inom familjen, svek och annat. Men jag har nu kommit ur händelserna och tittar framåt och inte bakåt. En viktig grej är för att jag har lyckats är för att jag inte känner någon skam eller skuld över vad som hände mig. Jag vet om att det inte var fel på mig eller att jag var mindre värd. Jag kan lättare se på livet nu, blivit mer modig, kan lättare ta kritik, blivit mer social, har några få vänner nu och framförallt jag vet om att jag kan rädda och förändra dagens samhälle med hjälp av mitt arbete med mobbning. Jag behövs helt enkelt..

Tackvare BEO blir allt fler skolor fällda för att de varit dåliga med arbetet mot mobbning. Det finns många stödverksamheter man kan vända sig till, BRIS, BUP, Friends osv. Jag har själv en bit kvar att vandra, men jag vet om att jag är på rätt stig som leder mig ut ur allt.

Stå upp för allas lika värde, så kommer man igenom de svåra tiderna förr eller senare! Har jag lyckats, så kommer du/ni också göra det!

Annons