När offer möter ett offer

När jag gick i 4:an försökte jag hjälpa en i klassen som var väldigt utanför och mobbad. Jag försökte trösta, finnas till hand och umgås med honom, men det var väldigt svårt, för han var inte villig att gå med på det. Jag försökte väldigt länge med detta, tillslut orkade jag inte hjälpa honom mer. Han gjorde ganska udda och äckliga saker (åt snorgubbar), men jag tyckte ju såklart att det inte var rätt att utsätta honom för mobbning för det. En svår kille att kampas med var det.

För några månader sedan berättade jag hur vår klassresa i 5:an var. Jag pratade om att jag fick dela rum med ett till mobboffer och det var alltså han. Med denna anledning blev jag ju själv mer och mer utanför, eftersom alla ansåg att det inte gick att vara med honom. Vi båda blev över när man skulle välja vilka man skulle sova med och det tyckte jag var väldigt jobbigt. För att försöka rädda mig själv i utanförskapen och för att han inte var så tacksam, så lämnade jag honom ifred. Kan tyckas elakt av mig, men tro mig jag hade gjort allt för att försöka få honom bättre.

För något år sedan försökte jag hjälpa en tjej som var totalt nere i en djup depression och som var mobbad. Hon hade starka självmordstankar varje dag. Jag umgicks med henne för hennes egen skull, men efter 2 år hade hon inte förändrats ett dugg i sitt beteende, tankar och sin syn på sig själv. Jag valde då att bryta kontakten, eftersom jag ansåg att det var totalt omöjligt att ge henne hjälp, för hon var inte mottaglig.

Med detta vill jag säga att det är omöjligt att hjälpa någon som inte är mottaglig för hjälp. Då måste man försöka göra så att offret förstår att det är viktigt att få hjälpen, att den är värdefull.

Igår träffade jag två av mina gymnasielärare på jobbet. Att träffa dom var väldigt roligt och blev som en liten drivkraft att fortsätta jobbkvällen på. Jag har länge funderat på att någon gång borde dom dyka upp på jobbet. De hade rest 20 mil för detta.

Annons