Då var jag en av dom andra

Ibland brukade jag vara inne på rasten i skolan, just för att undvika att bli utsatt för något jobbigt. Jag stannade i klassrummet eller i kapprummet. Varje dag var ju en stor och jobbig kamp för mig och jag minns att dagarna gick så himla långsamt. Att i bara rena ord beskriva hur det var på den tiden, är helt omöjligt för mig. Jag levde på en skör tråd varje dag, som med tiden blev allt tunnare. Skrik i örat, mössan i vattenpölen och kränkande ord var vardag för mig. Tårar, hopplöshet och ensamhet blev allt vanligare. En ständig kamp med mitt hjärta och själ. Dagar och år med utanförskap. Depression, självmordstankar och självskadebeteende som följd, gjorde det inte lättare. Jag minns hur ofta jag så gärna ville bli inlagd på sjukhus, för att folk verkligen skulle förstå hur illa jag mådde.

Musik, dikter och självskadorna gjorde att jag på något sätt överlevde all smärta, ångest och ensamhet. Jag gjorde allt för att undvika ensamhetens stora mun, gick i scoutterma, skött luftgevär, gick i bowling, men ändå stog jag där ensam till slut. Jag ville bara få leva om hela mitt liv, spela över det gamla för att ersätta ett nytt och mer värdefullt liv. Grejen var ju att det jobbiga inte bara var i skolan, utan utanför hade jag ju inga vänner heller. Jag skaffade hamstrar i tron om att de skulle vara bra sällskap för mig, men i efterhand förstog jag att det var fel sorts djur.

Jag minns en klassfest jag faktiskt fick mig själv att gå på, fråga mig inte varför för det vet jag inte själv. Det skulle vara en danstävling och jag som aldrig någonsin varit på discho eller ens vet hur man ska dansa. Men jag var med av en anledning, jag ville att folk skulle se mig, så jag körde min egen grej och vann. Dock var det inte så positivt ändå med den där klassfesten för jag var väldigt ensam ändå. Hur många känner sig inte extremt ensamma när alla andra bjuder upp folk på dans, men aldrig blir man själv uppbjuden? Inte har man ju själv mod att bjuda upp heller, eftersom man vet att ingen vill dansa med en tönt/mobboffer.

Att ta revanch idag känns oerhört bra, att veta att jag klarade av alla svåra år och desutom gör något viktigt inför andra. Det är många som gör liknade saker om jag, min favo författare blev sjuksköterska efter många års självskadande, Mia min förebild är ute och föreläser om självkänsla efter hennes kamp mot drogerna, Henrik Ståhl har gjort en pjäs om sitt eget liv osv. Att känna att man behövs och känslan av att folk ser mig är underbart. Jag bär med mig minnen, ärr och annat för resten av livet, men så länge jag kan förändra samhället är det okej.

Ett bra radioprogram om mobbning kan ni läsa här. http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=2838449

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s