Äntligen är min artikel ute!

artikel 1
jepp
m

Nu äntligen kom min artikel i Friends Magazinet. Såhär blev det!

Lite utrag ifrån den:

”Ett gäng förväntansfulla 7 åringar står och spanar in sina framtida bästisar. Björn är en av dem. Men av någon anledning blir det aldrig någon bästis. Inte ens en vän. Lågstadiet blev en ensam tid för Björn men han hade fortfarande kvar hoppet. Gång på gång ställde han den där svåra frågan: Får jag var med? Men efter eviga ”Nej” och dåliga undanflykter blev han allt tystare.

Björns föräldrar fick tidigt veta hur han hade det i skolan.
– Det var väldigt tungt att berätta men samtidigt visste jag ju att det inte kunde ske någon förändring om jag bara var tyst.

Under lågstadiet hade föräldrarna mycket kontakt med klassföreståndaren som försökte göra något åt problemen. Även om det blev bättre under kortare perioder började det alltid om igen och Björns utanförskap rådde hon aldrig bukt med. Under mellanstadiet trappades allt upp. Mobbarna skrek i örat på Björn, sa att han var ful, dum och äcklig, mössan kastades i vattenpölar och gympakläder hälldes ut….”

”Två dagar efter gymnasiet lämnade Björn sin hemstad.
– Jag ville börja om i en ny miljö med nya människor. Det var en väldig frihetskänsla att flytta till Stockholm. Jag kunde göra vad jag ville, gå på stan utan att känna klumpen i magen.

Hur skulle du reagera om någon från din gamla skola ville be om förlåtelse?
– Visst ett förlåt kanske hjälper på ett sätt men det läker inte såren som man har fått och det ger inte tillbaka de där åren.

Idag är Björn 21 år. Hans kämpar inte längre mot den egna ensamheten men däremot för att ingen annan ska behöva genomleva hans helvete. Han skriver bland annat en blogg om mobbning och den 20 mars hade han en temadag på Kulturhuset i Stockholm. Han vill att alla skolor ska öppna ögonen, inse problemen och förebygga – nolltolerans är målet.

– Alla har ett ansvar – rektor, lärare, elever, föräldrar, de som ser på… Om en person försöker göra samhället bättre så kanske fler kommer in på samma linje och hjälper till. Då kan det skapas ett nätverk. Det är det jag vill uppnå.

Var får du orken ifrån?
– Att hjälpa andra är också ett sätt för mig att bearbeta det som har hänt. Jag känner mig värdefull och behövd.”
Skriven av Jo Barker

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s