På idrotten kan det hända att klassen skrattar åt offret, när den tex inte klarar av att hoppa höjdhopp lika högt som alla andra. Idrotten är ett klassisk stället där det förekommer mycket mobbning. Jag var livrädd att göra fel på saker och övningar, eftersom då viste jag att jag skulle bli retad för det. Jag hatade idrotten rent ut sagt, just för att man hade prestations ångest, att jag måste klara denna saken, annars är jag usel och man hör det ifrån klassen. Sen gillar jag det inte för att jag tycker det är tråkigt, ser tex inget nöje med att springa framför en boll. Desutom har vi ju den klassiska delen om att offret alltid blir vald sist när man ska dela in grupper.
Det får mig att tänka på den där ständiga könsrollen som fortfarande finns kvar i samhället, killar ska idrotta, tjejer ska rida. Går man mot strömmen och gör tvärtom, ja då får man skit för det resten av tiden. Jag gillade inte mycket ”pojk” saker, utan jag lekte med docka istället för bil. Jag ser inget fel med det, vill man leka med det, då har man väl rätt att göra det och desutom inte behöva bli retad för det. När man går in i en leksaks affär är det tydligt uppdelat i pojk och flick områden, med bilar och lego hos pojkarna och flickorna har dockor och barbies. Hallå, vi lever på 2000 talet?
Det är snart min första skol föreläsning och jag börjar fundera mycket på hur eleverna kommer reagera för min föreläsning. Som tur är kör jag en för lågstadiet, sen efter det en för mellanstadiet och sist högstadiet, då ser man tydligt vilken målgrupp som har lättast för min föreläsning. Att föreläsa på ett gymnasium är inte så aktuellt för mig, eftersom det sällan förekommer mobbning där, då när man är vuxen. Såklart det finns, men inte alls samma utsträckning.
Igår var jag på en förskola och jobbade, där det hände en sak som jag blev ganska upprörd för efteråt. En av fröknarna kom fram till mig och sa att jag skulle sitta i sandlådan och leka lite med barnen, jag sprang då runt och busade med barnet som hade jätteroligt med mig. Fröken själv stog bara och pratade med sin kollega då när hon sa det. Jag har knappt sett en fröken leka med barnen överhuvetaget när jag jobbat på förskola. Dom verkar tro att deras enda uppgift är att trösta barn som gråter. Detta betyder att det är mängder med barn som leker själva, vilket i sin tur leder till att man har svårare att komma in i gemenskapen när man börjar 1:an. Nej, det finns många brister även för förskolorna idag.
Om några veckor kommer Friends ut med sin tidning, där jag kommer ta upp 5 sidor med intervju och bilder. Den görs i 50 000 ex och är gratis.
Verkligen rätt, allt du skriver.Och detta med idrotten: att ingen tänkt på det egentligen, det vet väl alla, egentligen, att detta är mobbarnas paradis: så mer insatser och samarbete och utbildning borde ju såklart satsas på och med gympalärarna. Det borde göras igår! Stort lycka till inför dina föreläsningar, som verkligen behövs. (Och fy för seg förskolepersonal!)
Och sedan har man också fenomenet att det som åtminstone i teorin inte är tillåtet på skolgården i övrigt är tillåtet på gymnastiklektionerna. Jag tänker på t.ex. tacklingar under fotbollsmatcher där det plötsligt är helt ok att sparka någon på smalbenen eller fälla någon till marken.