Mobbad, det har vi inte märkt

Efter denna novell reagerade min lärare på att något var fel.

Det började redan första dagen i 1:an. Jag kom till skolan 7:50. Vi skulle börja 8:20. Jag kände redan innan att det skulle hända något den dagen. Vi började med upprop och sen presenterade vi oss. Fröken hette Lena och var jättesnäll.

När rasten började så gick jag ut. Det skulle jag inte ha gjort! Det kom fram en kille till mig och tog min jacka. Jag tyckte att han var både fräck och dum. Jag sprang efter. Tillslut fick jag tag på jackan. Rasten var precis slut då. Jag grät och var jätteledsen. Jag vågade inte säga de till någon vuxen. Jag var rädd.

Vi skulle ha lite matte. Det var inte så att jag längtade till lunchrasten, för den var längre än den andra rasten. Jag ville inte att det skulle hända igen. Men tråkigt nog kom lunchrasten. Jag gick till matsalen och då stod han där, med sin skinnjacka och sina kedjor. Jag blev livrädd! Han fällde mig så att jag ramlade. Ingen brydde sig. Jag åt jättefort! Jag ville inte se honom. När jag var klar, så var han också klar. Han tog tag i mig och började skrika i mitt öra. Han skrek väldigt högt! Jag undrade varför han var så mot mig? Jag var ju en vanlig 7-årig kille som hade bruna ögon, kort hår och som var kort. Det lustiga var också att ingen såg mobbningen.

Dagen var slut och jag gick hem, men jag var inte glad. Jag grät faktiskt. När jag kom hem så vågade jag inte säga till mina föräldrar, om det som hänt. Dagarna gick och mobbningen fortsatte hela tiden. Jag tyckte det var jobbigt. De vuxna märkte inget. Det fanns inte heller någon kompis som märkte det, eftersom alla hade någon att vara med.

Tills en dag då min kropp inte orkade längre. Jag började spy varje morgon. Jag mådde skit! Då gick jag i 5:an och hade börjat gå till psykolog. Jag gick dit för att jag trodde att jag skulle komma på bättre humör. Försöka tänka på något annat. Psykologen bad mig att göra massor av övningar tex att andas djupt och blunda och drömma mig bort. Men det hjälpte inte heller.

Nu hade fler börjat att göra som han. Alla är emot mig, tänkte jag. Jag lärde mig inte mycket på lektionerna, för jag tänkte bara på allt de som hänt. Tiden gick och jag började 6:an. Mobbningen fortsatte och jag började tänka mer och mer på självmord. Jag orkar inte leva om ingen gillar mig för den jag är. Det blev allt hårdare tankar ju längre tiden gick. Fortfarande visste ingen vuxen om det. Men så en dag i 7:an slutade allt. Dom orkade nog inte fortsätta, eller så hittade dom någon annan.

Visst blev jag lycklig över att det hade slutat, men dom gillar mig ändå inte. Man skulle vilja veta om det var någon som sörjde om jag dog. Förmodligen skulle ingen sörja.

Detta var när jag gick i skolan. Nu är jag 65 år och har levt ensam i hela mitt liv. Mobbningen har tagit hårt på mitt liv. Men jag försöker att förtränga det och nu börjar jag bli senil, som tur är.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mobbad, det har vi inte märkt

  1. Kristall skriver:

    Oj, känner igen mig så, skrev liknande uppsatser när jag gick i skola för över 20 år sedan. Någon gång hände något, men endast tillfälligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s