Ensamheten som äter upp själen

Jag har alltid under alla år lekt och varit ensam. Jag gjorde skojiga radio program, lekte med lego, lyssnade på musik och allt man kan tänka sig. Jag har med andra ord varit van vid att aktivera mig själv, jag har gått på bio själv, går på stan själv, gör utflykter, filmar, spelat bowling, gått i scouterna, skjutit luftgevär, gått på konserter och teaterar själv. Ibörjan tyckte jag det var jobbigt att vara själv, sen blev det naturligt för mig att göra allt sånt själv, men nu de senaste åren har orken/lusten tagit slut på att göra sånt själv. Jag har helt enkelt blivit less, så det är svårt att tycka det är roligt nuförtiden.

Jag har gråtit många 1 000 tårar ensam, just för att ensamheten är en tung sak i mitt liv. Jag har frågat mängder med folk om att hitta på något, jag har alltid fått svar om att de inte har tid eller hittar andra ologiska bortförklaringar. De senaste 2 åren har jag frågat folk bara för skoj skull, inte direkt menat det eller trott på att de kommer vilja göra något. Utan bara för att se vilka förklaringar de kommer på just den gången. Med andra ord hade hoppet försvunnit sedan många år tillbaka. Man orkar inte höra ytterligare ett NEJ.

Jag har haft endel folk som tjatar om att ”vi har inget gemensamt” därför kan vi inte umgås eller ha kontakt. Men seriöst, måste man verkligen ha saker gemensamt? Klart det underlättar, men acceptera den enskilda inividen och va öppen för nya personer som inte gillar det du själv gillar. Alla är så inneslutna i detta med att man måste ha något gemensamt, ge det en chans för sjutton! Du kanske missar någon helt underbar person, som ser livet eller annat på ett annat sätt än vad du själv ser det som.

Igår var jag på Kattis & co, som går på tv4+ på tisdagar. Denna gång var det samtal om mobbning och de hade en man som gäst som pratade om sin hämnd när han började i ett krimminelt gäng och om hur viktigt grupptrycket är i mobbning. Han sa en sak som är extremt sant ”om någon vågar säga ifrån i publiken och om medlöparna (de som hjälper mobbaren) inte fanns, då skulle mobbning försvinna”  För en ensam mobbare är ingenting utan andra. Det var ett intressant samtal, hur det lät ser ni på tisdag kl 20!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ensamheten som äter upp själen

  1. Malin skriver:

    Det är en slags fisk men kommer inte ihåg vad den heter… Tycker du inte den är söt??? Hoppas att du har en bra Lördag nu

  2. Maya skriver:

    Det är så sant, finns det bara en enda som säger ifrån så är det bra. Tyvärr är folk så svaga och fega att de inte vågar göra det. Jag hoppas att jag är en som säger ifrån, jag tror jag är det i alla fall och jag har ibland fått skit för det men det bryr jag mig inte om. Mobbing är INTE ok, det gäller såväl vuxna som barn. Jag var mobbad i skolan och det sitter i resten av livet. Jag är 36 år idag och har svårt att lita på folk, tror att jag inte duger osv osv. Fast duger gör jag absolut, men det är svårt att intala sig det. Jag försöker vara perfekt på mitt arbete, hjälper allt och alla så det blir knut på mig men ändå, jag tror inte jag duger, innerst inne…Kämpa på! Kram

  3. kristall skriver:

    Maya, din berättelse låter ungefär som min. Jag är ungefär lika gammal som du och upplever samma problem. Det sitter i!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s