Dikter

För en stund sedan visades ett nyhetsinslag på tv4 om att antimobbningsgrupper inte funkar. 9 av 10 fall sköter inte skolan sitt förebyggande mot mobbning. Inte ens hälften av skolorna har undersökt vad som är problemet med att de inte kan stoppa mobbningen. Det är detta jag har sagt länge och inte förräns nu reagerar media? De säger också det jag redan vet om handlingsplanen mot mobbning, att det är ett papper utan innehåll. Skolverket vill att eleverna blir mer engagerade i ämnet och det stämmer absolut. Det är publiken som måste agera, tur att skolverket kommer på temadagen!

Glöden som har slocknat

När allt blir mörkt och tyst.
Precis när man fått besked efter besked.
Alla tårar i en mängd faller ner, när alla händer dras in.
När man tar sig upp och tar några steg, för att sedan falla ner igen.
Rummet som känns som ett fängelse, blir mer uppenbart.
Såret som aldrig läker utan någon läkare.
Cirkeln som bara blir större och större utan ände.
Alla år man kämpat, utan resultat.
Det är då alla ljusen brunnit ner och det finns inte ens glöd kvar.

Sallt och sötvatten möts

Sakta ser jag solen gå ner bakom söder kåkarna.
En obeskrivligt vacker himmel och dag.
Plopp, plopp låter det när tårarna faller ner i vattnet till riddarfjärden.
Där sitter jag ensam och bara funderar och njuter av allt vackert.
Jag ryser till lite då och då av vinden som tränger in bland kläderna.
Några bilar hörs långt borta ifrån Skeppsbron.
Katerinahissen visar på 22:24 och 14 grader.
Men det känns bara som 5 grader när vinden tar över.
Tårarna fortsätter falla ner i sötvattnet, som då blandas med saltvatten.
En tanke får jag att det skulle vara fint att ha någon bredvid mig.
Som kan ge mig en värmande kram och ta bort vindens kyla ifrån mig.

Livets tickande klocka

Smärtan inombords är så stark att jag inte känner något annat.
Vill bara skrika ut ett aj som hörs över hela staden.
Gråten går inte att hindra eller minska längre.
Min själ är snart helt borta, tagen av ensamhetens stora mun.
Hål och smärtor finns inom mig, som blir större och värre.
Ett tickande ljud ifrån livets klocka, blir allt starkare.
Hjälp, jag orkar inte se ensamheten i ögonen.
Orkar inte andas tunga andetag längre.
Mina ögon orkar inte fälla fler tårar nu.
Jag orkar inte leva ett liv utan kärlek och vänskap.
Orkar inte se mitt misslyckade liv.
Hopplösheten blandas med ensamhetskänslorna,
som bildar en stor gröt av dimma.
Jag vill bli fri nu, snälla!

Annons
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Dikter

  1. Sensua skriver:

    *gråter* rörd!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s