Ingen ser när det sker öppet

Första dagen i 7an skulle vi ha en ”lära känna dag” där vi skulle göra övningar, intervjua varann och massa annat. Det är ju såklart ett bra upplägg och tanke bakom, så man vet vilka som går i ens nya klass. På eftermiddagen den dagen skulle vi intervjua varann, man skulle alltså fråga saker och den andra svara, när man var klar skulle man läsa upp allt inför hela gruppen (klassen).

Jag fick en tjej i klassen att intervjua och jag tog det seriöst och försökte fråga bra och framförallt skriva ner rätt och bra svar. När det var min tur att svara på hennes frågor, var det helt normala frågor hon ställde och jag svarade på. Men hon skrev aldig ner mina egna svar, utan hittade på massa andra opassande och korkade svar. När vi skulle prata om den andra personen inför resten av klassen, läste hon upp de påhittade och felaktiga saker om mig. En annan tjej i klassen skrattade åt mig för de svaren hon hade hittat på själv. En lärare frågade om svaren stämmde och jag sa nej. Det var då allt började med den personen som mobbade mig. Under åren har det kommit och gått en mängd olika mobbare.

Man kan ju fråga sig varför inte läraren reagerade mer än bara frågade om svaret var sant. Den skulle ju såklart ha ett öga på mobbaren redan vid de första tillfället, som faktiskt skedde helt öppet inför alla. Desutom var det inte en enda i klassen som reagerade, bara den där tjejen som skattade åt alltihopa. Ensam, liten och rädd kände jag mig, samtidigt som värdelös känslor kom fram, eftersom jag inte betydde något ifrån den kommande nya klassen. Som jag sagt tidigare är publiken det jobbigaste man kan genomgå och vid det där tillfället var det så himla uppenbart. Att hålla med, vara tyst eller tillomed skratta åt mobbarens betéende är skrämande dåligt. Mer utsatt än så kan man aldrig vara.

Alla såg det, men dom valde att blunda för det.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Ingen ser när det sker öppet

  1. Yrvaedret skriver:

    Det som ”skrämmer” är det man väljer att blunda för. Jag har också blivit mobbad, från 3an till första året på gymnasiet. En gammal klasskompis kom fram till mig för några år sedan & bad om ursäkt för att han hade mobbat mig, jag förstod inte. Han sa att genom att hålla tyst hade han godkänt de andras vidriga sätt mot mig.Människan är tyvärr funtad så att rädslan styr, så även dina klasskompisar som garanterat ansåg det fel att mobba dig, men då de inte ville hamna i skogggluggen för mobbingen så höll de istället tyst.

  2. Kim skriver:

    Ja, du sorgligt det där. Fattar inte att vuxna människor inte tar tag i sådant på en gång. Lärare borde vara såpass rutinerade så att de ser när det gäller mobbning eller inte, tycker man. Ibland går det för långt med uttrycket att: Det är ju bara barn, för att sopa allt under mattan istället för att ta tag i det. Och redan på dagis när ”ett” eller barn utsätter ett och samma barn för olika otyg så ska man ta tag i det redan på det stadiet. Prata om empati och dylikt, kanske rollspel. Barn är inte oskyldiga när de kommer upp i skolan de vet precis vad de gör när de är dumma mot någon annan.Vad tråkigt att du varit utsatt för detta, jag hoppas du har det och mår bra idag. Kram

  3. =( Ursch.. Jag är livrädd att min son ska få det svårt i skolan.. Jag hoppas att du/ni fick bukt med problemet? //M

  4. Tojjan skriver:

    Vilket bra inlägg du skrivit! Och tack för att du backar bakåt och berättar hur du från början blev utsatt för diskriminering och mobbning. Jag kan inte svara på varför läraren i fråga inte tog tag i situationen där och då. Men jag vet vad jag hade gjort. Ett samtal med tjejen efter lektionen. Och sannolikt ett mail/telefonsamtal hem till vårdnadshavaren. Däremot hade jag nog inte lika säkert pratat med dig. Av respekt. Men tagit upp det i sinom tid det hade jag, och mitt hököga hade följt tjejerna långt in på terminen. Det vet jag av erfarenhet. //TojjanP.S Du har fått ”cred” på min blogg för att du orkar och klarar att berätta om din situation. En av mina läsare ger dig ros. Härligt! D.S

  5. 40+ skriver:

    Det är ju det som är så hemskt idag. Vi vuxna ser men orkar inte, utan väljer istället att ”inte se”. Eller ärdet så att vi är så upptagna av våra egna problem, stressiga vardag att vi faktikst tagit skygglappar på?Så många unga mår såååå dåligt idag att de inte ens vill leva längre. Det upprör mig så att jag gråter av ilska och förtvivlan. Föräldrar – vi måste vakna och engagera oss i våra ungar. Det är lätt att vi släpper taget lite för snabbt när barnen blir tonåringar och självgående. Det är då de behöver som mest stöd i sitt förvirrade liv. Dessutom är de faktiskt både roliga och kloka människor att umgås med!Ni vuxna som arbetar i skolan FÅR INTE BLUNDA dt är ta mig fan tjänstefel!Kram på dig!

    • WoooooT skriver:

      Men eller hur! Det e så lätt för lärare att bara se de som ett skämt när de egentligen e subtil mobbning. Jag har en kille i min klass som e mobbad å han blir typ alltid utsatt för sånt. Å om han till exempel säger nåt fel på lektionerna så finns de vissa som direkt hör va han säger å lyckas alltid hitta ett sätt som får det att framstå som ett skämt inför läraren medan alla andra klart fattar att de retar honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s