Grupparbeten, ett problem

Statistik 4

De senaste dagarna har bloggen skjutit i höjden av besökare. Hurra! Mitt syfte är ju att få ut mitt budskap och faktiskt förändra dagens samhälle… Vi alla kan hjälpas åt att sprida denna infon, länka på bloggar, facebook, lunar och andra sidor. Ju fler läsare, ju fler reagerar och kan förändra mobbningen. Ensam kan jag inte förändra, men tillsammans kan vi göra skillnad!

Det här med grupparbeten kan bli väldigt komplicerat för ett mobboffer. Sin egen syn på dom andra i klassen som inte mobbar, blir synen att de heller inte bryr sig om den, eftersom de aldrig ingrippit vid händelserna.

Detta gör att det blir rätt omöjligt för ett offer att komma in i en grupp som man ska arbeta med i ett grupparbete. Dels kan den känna sig  utanför och därför bli mer uteslutet igruppen, den som inte får veta när nästa träff är eller vad alla ska göra var för sig. Men det kan även bli att den själv får ta allt anvsar för arbetet och de andra mer eller mindre skiter i uppgiften. Och liten som man då är, vågar man inte säga nej, eller ge andra förslag på hur man kan göra. Offret vågar inte ta för sig i en grupp ifrån klassen. Så att ha grupparbete när man är mobbad, är inget vidare alls. Själv fick jag nästan ta på mig allt anvsar och vågade inte alls protestera, utan ville ju bara göra uppgiften så bra som möjligt.

Ett mobboffer tror att det är hans/hennes eget fel till att mobbningen har startat. Där är det viktigt att någon vuxen kommer in och berättar och förklarar att det inte är sitt eget fel. Man ska heller inte bortförklara, släta över problemen. ”Det där var inte så farligt, det blir nog bättre snart, stå på dig” En väldigt vanlig mening ifrån vuxnas ord, vilket får mig irrriterad. Vadå inte så farligt? som om dom vet hur det känns och är att vara i samma situation!!!!? och vadå stå på dig, det är ju precis det ett offer har svårt för och behöver hjälp med…

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Grupparbeten, ett problem

  1. Elsa skriver:

    Jag håller verkligen med om att grupparbeten är ett jätteproblem för den mobbade. Var själv mycket utfryst och mobbad av tjej-gänget i skolan vilket gjorde det svårt att hitta någon kompis att greppa tag om direkt när det var grupparbeten. Likväl idrottslektionerna var ett helvete.Att höra läraren säga: ”Para er 2 och 2..” eller dylikt gjorde mig kallsvettig och orolig i hela kroppen. Man skämdes så mycket över att vara den mobbade.. Jag berättade för lärarna och rektorerna fler talet gånger men då cirkulerade snacket om att jag var problemet. ”Elsa, du måste lära dig respektera andras olikheter så kommer du bli mer omtyckt” eller ”varför har du inte bytt skola för länge sedan om du hatar skolan så mycket?”… Och när man väl fick vara med i en grupp var det oftast i en killgrupp.. och fick man chansen att vara i en tjejgrupp pratade ingen med en och man blev helt utfryst.
    Något som var obehagligt var tjejernas konstanta kramar på morgonen, alla blev berörda med en kram och en gott leende. Men vad fick jag? Inte ens ett ”hej” på hela dagen..
    Rasterna och lunchen var ett helvete.. Jag åt inte lunchen på 1,5 år för att jag inte hade någon att äta med.. Så jag satt och gömde mig antingen i toaletterna, i något område på skolan som ingen såg en eller på bänken. Mp3 var min bästa vän.. Musiken gjorde att jag för en liten stund glömde allt. Det som sårade mig mycket var hur tjejerna gick runt och pratade om helgens fester och man själv inte hade varit bjuden, och hur de mitt på rasten bjöd kompisarna på kommande fest på helgen precis framför mig..
    Det gick månader utan att någon förutom läraren pratade med mig. Jag var så ensam att jag varje dag funderade på att ta mitt egna liv.. Jag orkade inte mer.

    Men efter 1 år blev man så van att man inte orkade bry sig.. Då hade jag bara 1,5 år kvar av grundskolan och jag längtade till gymnasiet.

    När jag kollar tillbaka har jag blivit starkare mentalt av det jag gått igenom. Inget skitsnack bakom min rygg gör mig svag längre bara tvärtom.

    Idag har jag massor av vänner, omtyckt i skolan och jag är mycket lycklig.. Livet blir bättre.

    • Björn Hultman skriver:

      Hej Elsa!

      Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Jag känner igen det mesta av det du skriver om i min egen uppväxt, festerna man aldrig blev bjuden på, hälsningarna eller kramarna folk aldrig gav, ensam i matsalen, grupparbetena och idrotten osv. Men det var en enormt dålig kommentar om att du inte skulle respektera andras olikheter, förstod inte lärarna att det var precis tvärtom som var problemet, att det var dem som inte respekterade din olikhet bland de andra. Annars är det väldigt vanligt att den utsatte får skulden själv, man rättar sig inte i ledet som man ”ska” göra osv. Men vi vet ju vad mänskliga rättigheter innebär. Vi har rätt att vara den vi är och ändå bli behandlad lika.

      Va härligt att höra att ditt liv förändrats nästan helt nu från tidigare. Det lönar sig alltid att kämpa, belöningen kommer, det tar bara olika lång tid innan den kommer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s