Dikter

Motvind

Ensamheten faller väldigt hårt.
Den gör det tungt att leva.
Ett liv utan den hade varit underbart!
Att vänja sig vid den är ofattbart, ändå har jag gjort det.
Vad är närhet egentligen?
Jag vet inte, eftersom jag aldrig upplevt det.
Jag vet att ensam är inte alltid stark.
Men jag vet att jag måste ändå fortsätta i den tunga motvinden.
För vinden kan vända om senare.

Berget bortom livet

Jag ligger här med ett vimmel av funderingar.
En tanke om att jag sitter på ett berg.
Berget som finns långt bortom mitt liv.
Längtan till den platsen är enorm.
Ett eget berg som bara finns för mig.
Där droppar det inte saltvatten.
På berget sitter en vän,
som gör livet värt att leva.
Vi skrattar och pratar med varandra.
Ett skratt som jag minns fortfarande,
fast den bara var i fantasin.

 

Mitt eget land

En längtan långt bortifrån till ett annat land.
Landet där lyckan finns och förvaras.
Med stor fantasi svävar jag till mitt eget land.
För en stund glömmer jag bort att jag sitter på sängkanten.
Plötsligt kommer det en hand och tar tag i min.
En glädje sprider sig i min kropp, medan jag följer med.
Känslan som jag aldrig upplevt förut.
Vi säger inte så mycket till varann, för det behövs inte.
Att känna någon annans hand i min, är märkligt.
Tiden kändes så lång, fast det bara var en kort stund.
Nu ringer kyrkklockorna ute och
jag vet att vi aldrig kommer ses något mer.
För man drömmer inte samma dröm två gånger.

 

Annons