Snart är det jul lov för barnen i skolorna runt om i landet. Detta är en lättnad för många barn, ur mobbnings synvinkel. När jag var mindre tyckte jag loven var en lättnad, en skön tid. Men när min stora depression kom in i bilden, tyckte jag loven bara var jobbiga, ångest fyllda. Grejen var ju att jag inte hade någon direkt vän att göra något roligt med, vilket betyde att jag bara var hemma vid tv:n och datorn. Vilket i sin tur leder till djupare, större och jobbigare tankar. Det var ju inte alls bra..
Att starta någon manifestation eller liknade vore väldigt bra, för att göra mer uppmärksamhet åt problemet. Men det krävs ju ett arbete bakom, någon som styr upp det hela osv. Jag försöker att göra allt för att uppmärksamma problemet i medier, men dom vill varken se problemet i ögonen eller anser att det inte är någon tillräcklig nyhet för att ta upp. Dåligt!!
När jag var med i tidningen om mig och min bakgrund, valde jag att namnge mina tidigare skolor, av några anledningar. Dels ska det kunna vara öppet att veta vilka skolor som har mer brister än andra, men främst för att skolan själv skulle reagera mer av hur dom gjorde då och vad de ska göra åt det nuföriden.
Om en veckan återvänder jag till min hemstad, för att vara där i en vecka. jag minns inte hur länge sedan jag var så länge där, som denna gång. Det känns faktiskt kontsigt, man vet aldig hur man reagerar, kommer jag få tillbaka ångest och tankar eller inte.. En av anledningarna till att jag flyttade 20 mil är ju för att slippa ångesten över staden, här finns ingen man känner, ingen som kan skapa rykten eller sånt.
Idag på jobbet kom jag på denna dikten:
När man hör sina andetag
När allt är som lugnast.
När allt känns mest meningslöst.
När man är som mest kallast.
När man är så förvirrad och vilsen.
När man fällt mängder med tårar.
När alla flytt och lämnat en.
När ångesten och när det känns tungt i bröstet
När man endast hör sina egna andetag.
Det är då man behöver en riktigt varm kram av någon.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 