Alla jag pratar med säger det är modigt att jag ”vågar” gå ut med detta i både media och vara så öppen som jag är. Jag ser det som min uppgift att rädda andra i samma situationer som jag varit i. Jag känner heller ingen skam eller tycker det är jobbigt på något sätt att berätta, jag får någon slags styrka ju mer jag får berätta och hjälpa folk.
Under mobbningen är det inte situationerna mellan offret och mobbaren, som är tyngst, utan det är alla dom som ser på runtomkring, dom man trodde var sina vänner, dom som skulle ha reagerat och hjälp ur en. Det är dom man mest är irriterade och besvikna på. Att veta att folk ser på, utan att göra något, är betydligt tyngre än mobbningen. Snälla samhället, gör alla en tjänst och ingripp i alla situationer, där det verkar vara något som är fel. Trösta, finns till hands, gå till någon vuxen eller vad som helst utan att se mobbningen och gå där ifrån.
Det är aldrig den mobbades fel att man blir mobbad, ovavsett om man ser lite mer annorlunda ut än andra eller inte betéer sej riktigt som andra.
Mitt syfte är INTE att få andras medlidande eller tycka synd om mig, eller att jag ska behandlas annorlunda än andra. Mitt enda syfte är att beröra, få förståelse och att folk reagerar mer.
mobbning och psykisk ohälsa bland unga 